svarade det ena ,sö (ja) efter det andra. Til gengåfva uppvaktade hon honom med andra, likaså långa, hvaraf han ej förstod synnerligen mera; och så kommo begge förträffligt öfverens med hvarandra. , Det är då änduigen en Italiesi8å, som man san tala medi, sade han till mig, och tömde sitt glas med en viss tillfredsställelse öfver sina framsteg i landets språk. Det är verkligen en intressant fru; det roar mig att konversera med henne. Menhvad säger ni om hennes fosterdotter? Är hon icke täck? Är hon icke för söt? Det är den mest fulländade skönhet jag sett i all min tid. Hvilket behag, hvilken finhet i hennes väsen, och hvilka herrliga former! Jag är redan allvarsamt kär i henne.n Det vill säga på parisiskan, inföll jag — våtta dagar på sin höjd, men äfven så länge vore sällsamt. Å ja! det der kan gälla i Paris; men i Italien — hvem vet om det ej kan ha någonting annat att betyda? svarade han, något allvarsammare. Jag tänker redan påx, fortsatte han, efter några ögonblicks besinnande, hvilket uppseende det skulle göra, om jag förde detta sköna barn med mig till Paris. Hvilket pladder det skulte bli i alla söirer! Hvilken nyfikenhet ibland alla våra damer, och orvilken atund ibland alla unga karlar!.-.OCh Så — efter några dagars förlopp — Pär dotta, pladder hade tystnat, denna nyfikenhet och afund sva nat: hvitken tomhet och förtrytelse skulle icke följa! Huru Olyckligt skulle det stackars barnet icke finna Sig, Och ni sjelf ej mindre! Hur skulle hon ej tråna efter sina Apenniner, sin blå himmel, sin klara luft, och den tilla verld; hvari hon nu lefver så lycklig; och huru fråmmande och öfvergifven skulle hon icke känna sig i den stora, hvari ni hade infört henne! — Men det är öfverflödigt att tala vidare härom; ty hop vill ganska säkert icke följa med er., Och hvarföre? Jag tillstår uppriktigt att jag