RESKAMRBATEN 7). AF H. P. HOLST. Min unge chevalier hade blifvit alldeles fördjupad i beskådandet af den intagande Maria Grazia; han såg blott, och hörde ingenting af hvad som talades. Han hade jemkat sin stol intill hennes, och öppnade ändtligen sjelf ett samtal. Han började förtro henne en hel hop saker på sin franska Italienska, hvaraf hon naturligtvis ej förstod en bokstaf. Hon lyssnade likväl på honom småleende och fortfor med sitt arbete. Måhända att detta leende gaf honom mod, att i sin älskvärda oförsynthet leka med de fina ljusgula halmstrån, som hon förstod att sammanfläta så konstfärdigt. Hastigt fattade han äfven hennes hand Utan att säga ett ord, såg hon på honom allenast; men med ett så underbart frågvist uttryck i de sköna svarta ögonen, att Fransmannen i blinken drog sin hand tillbaka, som hade han bränt sig. Vår värdinna förrådde imedlertid ingen misslynthet öfver alt hennes vackra fosterdotter tycktes behaga; ty hon vilie alldeles icke tillåta henne att stiga upp från sitt arbete och hjelpa henne: hon tycktes sjelf lika förälskad i henne som Fransmannen och var outtömlig uti att framhbålla hennes förtjenster, M Inom några ögonblick var bordet dukadt i et sidorum. Allt som framsattes var godt och välsmakande, och risknippan i spisen blossade muntert framför oss. Ett par glas förträffligt Aleatico, men i synnerhet vår värdinnas glada lynne, hennes tillfredsställelse öfver vår goda matlust. och hennes fosterdotters älskvärda naturlighet, gjorde oss begge ganska upprymda innan kort. Min reskamrat blef, om möjligt, ännu mera språksam än någonsin förut. Han berättade värdinnan på sitt konstgjorda språk långa historier, som hon icke förstod; men hvartill hon med italiensk höflighet ) Se A. B. 4 222 och 2923.