RESKAMRBATEN 7).
AF H. P. HOLST.
Min unge chevalier hade blifvit alldeles för-
djupad i beskådandet af den intagande Maria Gra-
zia; han såg blott, och hörde ingenting af hvad
som talades. Han hade jemkat sin stol intill hen-
nes, och öppnade ändtligen sjelf ett samtal. Han
började förtro henne en hel hop saker på sin
franska Italienska, hvaraf hon naturligtvis ej för-
stod en bokstaf. Hon lyssnade likväl på honom
småleende och fortfor med sitt arbete. Måhända
att detta leende gaf honom mod, att i sin älsk-
värda oförsynthet leka med de fina ljusgula halm-
strån, som hon förstod att sammanfläta så konst-
färdigt. Hastigt fattade han äfven hennes hand
Utan att säga ett ord, såg hon på honom alle-
nast; men med ett så underbart frågvist uttryck
i de sköna svarta ögonen, att Fransmannen i blin-
ken drog sin hand tillbaka, som hade han bränt
sig. Vår värdinna förrådde imedlertid ingen miss-
lynthet öfver alt hennes vackra fosterdotter tyck-
tes behaga; ty hon vilie alldeles icke tillåta henne
att stiga upp från sitt arbete och hjelpa henne:
hon tycktes sjelf lika förälskad i henne som Frans-
mannen och var outtömlig uti att framhbålla hen-
nes förtjenster, M
Inom några ögonblick var bordet dukadt i et
sidorum. Allt som framsattes var godt och väl-
smakande, och risknippan i spisen blossade mun-
tert framför oss. Ett par glas förträffligt Aleatico,
men i synnerhet vår värdinnas glada lynne, hen-
nes tillfredsställelse öfver vår goda matlust. och
hennes fosterdotters älskvärda naturlighet, gjorde
oss begge ganska upprymda innan kort. Min res-
kamrat blef, om möjligt, ännu mera språksam än
någonsin förut. Han berättade värdinnan på sitt
konstgjorda språk långa historier, som hon icke
förstod; men hvartill hon med italiensk höflighet
) Se A. B. 4 222 och 2923.