REBECKAS RESKRIFNING PÅ SIG SJELF.
En encetck tidning innebåller en berättelse at
Hr Welch ars (syftas på nnevånarne i Wales
erhållit eu bref från det märkvärdiga stora upp
rorsbandet, hiilket förstör tuilbommarne i nämnd
engelska peovi och hvars hufvudmän man
ännu kormmit vå spåren. Denna underliga pro
duzt af ;Peheckusn, den okända bond-drottningen
penna, skall burit slla inre och yttre teeken
dess äkthet, säger naturligtvis dess emottagar
Det lyder så bär:
Mr Wochman! Säkert skall ni blifva förundra
att finna fin namnteckning å detta bref. Men, M. H
jag skämrmes icke för mitt namn; tvärtom anser ja
det vara min ära. Verlden är orättvis emot mig, oc
i landsmän btehand!a mig föraktligt; me
på rättmätigheten af Rebeckas sak oc
på härernes Gud. Jag är stark i mod, i beslutsamh(
och i antal. Rebecka skall erhålla rättvisa.
rö gäfves skydden j hvar bom,
Hed blodiga idrotter.
bj eld och svärd, mer bry sig om
Rebecka och dess Dotter.
Hvad båtar sätta tullen ner
Och högt på uopror, skrika.
yrrän sin rätt hon erkänd ser,
sall Becka aldrig vika.
Om Be ; rättigheter en gång erkännas, skol
vi blifva så stilla s möss: då skall ej vidare tvis
uppstå emellan slafvarna och slafdrifvarne. Det ä
förgäfves att använda tillförordnad polis; landtpolise
är utan nytta, och hvad soldaterna angår, så tror ja;
att engelska gentlemen och tappra dragoner kunr
användas på vida bältre sätt än att förvandlas ti
t.ll- och maktare; de äro annorlunda användbar
och till deras långa svärd, sadlar och stångbetselsjur
ger Rebecka muctert: Hvad stolleri den ryttar-ståt.
Rebecka trotter dem alla; vi akta icke mer än ec
halmstrå alla dessa soldater, gevaldigerer, ordinar
och extra-npolisbetjenig, m. m.; ty Rebecka kan stäl
i fält en livet lättre och talvikare styrka. Hon di
ponerar hundra tusental. Folket, hvarje man i
tre landskopen Carmarthen, Carstigan och Pembro!
äro med miz. Ja! de äro alla mina barn. Då j:
möter kalkbruksarbetarne på vägen, betäckta med sve
och dam, vet jag att dessa äro Rebeckaiter —
jag ser kolarne komma till staden i sina trasor I
sitt slägarbete och sin magra kost, vet jag att de ä
mina — de äro Rebeckas söner, — och då jag
bondhustinrna bära sina fulla korgar och kärltillto
get, svigetande under deras vigt, vet jag att de ä
Rebeckas döttrar. Då jag går in i bondens hus o
ser dem äta itt hafrebröd och dricka sin vassla,
säger jag, dcssa äro medlemmar af min familj —
äro Reh: förtryckta söner och döttrar. Då j
ser (mal iptet är här otydligt, men man ser ibla:
de oläslica meningarne orden blod, förtryck, layau
och Rebecca) då blyges jag för mina landsmän 0
beslutar stt pånyttföda dem. Mina barn äro enfi
diga, utan undervisning och erfarenhet. Men de sko
icke alliid förblitva sådana. Om Gud skyddar R
beckas lif skall hon nog utföra deras befrielse, och o
hon dör, skall mamsell Cromwell och en här tapp
bergsboar öppna sig väg genom hvarje hinder. -
måste blifva frie, jag säger det, jag Rekecka och Pp
nyttfödaren.
,Farvä!, farväl, Mr Welchman, man säger att
är född Saxare; ja, ni är det, och beljug ej den I
sande ryktharheten af de stora — de styrande — (
z AETTFSYSTESVNETEET TISPENERIOKEESSLETIENNNIEPSPERA
ina
——ERN RITTER