stämma med grefven, och Minerva har just genom framdragandet af dessa yttranden, icke allenast öfverändakastat och tillintetgjort hela det resultat, som hon nyss förut bemödat sig att åstadkomma hos läsaren, i afseende på det der partichefskapet, utan äfven, troligen mot sin vilja, ofvit grefve A. det vackra vitsordet, att icke något blindt förhållande till person, utan grundsatser och åsigter i sak äro hos honom de rådande. Slutligen och likasom öfvertygad, att allt det andra ändå icke vill riktigt bjelpa, hotar gumman, i händelse ett annat regeringssystem skulle göra sig gällande, med en ny förfärlig opposition, som skall blifva af helt annat skrot och korn än den nuvarande, en gammal-svensk opposition, en rojalistisk opposition, en riktig, kompakt krono-opposition e2mot kronan, sjelf. Ja, det behöfver man i sanning icke betvifla, och vi föreställa oss, huru mången from man skulle fälla riktiga glädjetårar och hela landet föröfrigt vändas upp och ned på af förskräckelse öfver en opposilion, bestående i främsta rummet af rikets förste grefve med hela hofvet samt herr presidenten von Hartmansdorff såsom taleman; i andra rummet af alla biskoparne; i tredje rummet af en och annan borgmästare, och i det fjerde af riksdagsmannen Strindlund och hans få utvalde! — Denna id är redan i och för sig sjelf så lycklig, att vi föreslå, det Minerva, till belöning på gamla dagar, för denna och sina många öfriga rojalistiska förtjenster, måtte få ett serskildt,rum med fri förtäring på Drottninghuset.