blifvit satt på alltför hårda prof. — Mig (omfamnade patern nu bjertligt, spådde mig en lycklig resa och gaf mig sina välönskningar med på vägen. Parisaren helsade mig äfven artigt, men med en blick, som tycktes säga: Lyckliga menniska! som slipper att se uppfostringsanstalten! Huru afundas jag dig ej öfver att du är resfärdig! Sent på aftonen den följande dagen steg jag i Canal grande om bord på en stor postgondol, som fortskaffar resande till Fusina, hvarifrån jag med diligensen skulle fortsätta färden till Ferrara, genom Padua. Platserna i salongen voro redan upptagna; jag hade alltså tillfälle att än en gång till afsked låta mina blickar irra omkring långs åt denna breda kanal, som lik en flod genomlöper lagunernas stad och utsträcker sina många grenar åt ömse sidor. Den var nu betäckt med otaliga gondoler och barker. I dess fond hvälfde Ponte rialto sin dristiga marmorbåge, höljd af butiker och promenerande. På ömse sidor prålade den långa mörka raden af allvarsamma palatser, hvilkas sällsamma arkitektur röjde de vidt åtskilda tidehvarf, som sett dem uppresas, och hvilkas breda, massiva marmortrappor sedan många århundraden sköljts af kanalens plaskande vågor, under det att deras praktfulla inre gömt och ännu förvarar konstens dyrbaraste mästerverk. Mörkret var redan inne, och gondoliererna hade begynt tända sina lyktor. Den djupaste stillhet, endast afbruten af årornas plaskande, eller gondolierernas korta, karakteristiska varningsrop vid möten, hvilade redan öfver dessa dystra vatten, hvilkas böljor ännu tycktes hviska om de gräsligheter, hvartill de varit vittnen, och de offer, som de gömde i sitt hemlighetsfulla djup. Bilden af denna märkvärdiga stad, hvilken som Adriatiska hafvets drottnirg sträckte sin spira fjerran i Orienten, smyckade sina tempel och paJatser med segerbyten, beherrilfde Konstantinopel, Candia, Cypern, Mores, kufvade det stoltal Genua och Lombardiete stoltate städer — denna!!: bild sväfvade ännu en gång framför min själ Den tid var numera förbi, då Venedigs flottor