friherre Ludvig Johansson Boyes och några an-
dra likadana riksdagsmäns anföranden på Riddar-
huset, förmått ingifva Konungen den irriga fö-
reställningen, att dessa reformer skulle minska
kronans prerogaliver. Utom hoppet om refor-
merna, bör äfven tilläggas hoppet om ett 3an-
nat befordrings-system, genom rådgifvare, som
rätt uppfatta sitt kall, och öfverhufvud hoppet
om moralisk kraft och duglighet inom förvalt-
ningen.
Deremot följer af en framställning härom från
oppositionens sida ingalunda, att Kronprinsen be-
höfde af någon betraktas såsom politisk partichef,,
hvilket Minerva naturligtvis vill förekomma. Detta
besvär är likväl onödigt. En sådan betraktelse
lärer så mycket mindre vara att befara, som hvar
och en nogsamt känner den ända till det yttersta
drifna omsorg och grannlagenhet, hvarmed Kron-
prinsen, möjligen just för att undvika en sådan
misstydning, afhåller sig från all inblandning i rege-
ringsbestyren och riksdagspolitiken, oaktadt den
närmare kännedom, Kronprinsen kan äga om
många saker och ting, ostridigt kunde sätta ho-
nom i tillfälle, att meddela sin höge herr fader
många välgörande råd och upplysningar. Hela
den nyssnämnda föreställningen är således hvar-
ken mer eller mindre än en skuggbild, som Mi-
nerva sjelf framfört på duken; och det möjligen
förnärmande af insinuationen, som aldrig förr va-
rit framställd i tryck, oss veterligen, faller såle-
des tillbaka på dem, som skicka Minerva sina
ärender. Också lärer ingen annan taga sig någon
skrämsel deraf.
Imedlertid ser det verkligen ut, som kotteriet
skulle hafva ansenligt skrämt upp sig sjelf med
denna inbillning. Ysterst löjlig är åtminstone den
beskäftighet, hvarmed Minerva pysslar, för att få
riktigt inpregla den satsen, att en Kronprins i
Sverige icke får vara en politisk partichef (och
hvari vi för öfrigt till alla delar instämme, om
man tager detta ord i dess vanliga bemärkelse).
Hon upptager nemligen, som läsaren ser, exemplet
af Georg IV, hvilken såsom kronprins verkligen
var ett slags chef för oppositionen; men möter
jemförligheten af detta exempel bland annat der-
med, att oppositionen i England icke är riktad
emot Konungen, utan emot hans ministrars för-
valtnings-system. Hvilket djup! Hvilken skarp-
sinnighet! hvilken sanning häril Emot hvad är
då oppositionen i Sverige riktad, om ej emot
förvaltnings-systemet eller serskilda delar deraf?
Begagna icke våra oppositionstidningar ständigt ut-
tryckligen till och med sjelfva ordet: systemet,
och är det icke rådgifvarepersonalens beskaffenhet,
som den gör till en hufvudsak?
Till yttermera visso har Minerva några rader
förut sjelf citerat just detta; men ändå måste
oppositionen i Sverge vara en opposition emot
Konungen, men den i England en oppisition emot
ministrarne. Rätta förhållandet härmed är hun-
Irade gånger utredt: att konungen väljer sina
ministrar i England som i Sverge, att regeringen
sår der sorh här i hans namn, att han, der som
här, kan allena besluta, när han vill, och att
skilnaden endast består deri, att konungen i Eng-
land, i följd af ett moraliskt tvång och represen-
tationens styrka, icke kan låta bli att göra af-
seende på parlamentets önskningar, i frågan om
:eformer, samt att en rådgifvarepersonal 1 Eng-
and icke åtnöjer sig med biotta reservationer,
tan hvarje kabinett verkligen representerar ett
system, hvarmed det står och faller. Men om
lelta bevisades etthundrade gånger till, så skulle
let ej hindra Minerva att upprepa sin visa lika
nånga gånger å nyo.
Alia dessa försäkringar och sjelfva argumentet
mot det omnämnda exemplet ur engelska historien
ro likväl ännu ej nog alt lugna kotteriets farhågor.
fan skulle fastmer tro, att det vore på sitt yt-
ersta, så bevekligt bönfaller det och tigger genom
in trogna duenna, att Kronprinsen icke måtte
yssna till foglalåt,. Man hade likväl åtminstone
vordt vänta sig att få se ett mindre ömkligt skäl
ör denna underdåniga supplik, än den framkasta-
le misstankan om opålitligheten af grefve A:s
ramtidstankar om Kronprinsen, på grund deraf,
tt grefven dels icke velat obetingadt gifva på
and i sin tro på framtiden, dels ock yttrat nå-
on farhåga, att Kronprinsens statsmannaegenska-
ver, vid en, i anseende till dess bestämmelse,
ör mycket inskränkt verksamhet under de bästa
nannaåren möjligen kunde förslöas, om samma
förhållande skall alltför länge fortfara. Uti båda
essa satser kan man ju svårligen undgå att in-
LA mm mm an