friherre Ludvig Johansson Boyes och några andra likadana riksdagsmäns anföranden på Riddarhuset, förmått ingifva Konungen den irriga föreställningen, att dessa reformer skulle minska kronans prerogaliver. Utom hoppet om reformerna, bör äfven tilläggas hoppet om ett 3annat befordrings-system, genom rådgifvare, som rätt uppfatta sitt kall, och öfverhufvud hoppet om moralisk kraft och duglighet inom förvaltningen. Deremot följer af en framställning härom från oppositionens sida ingalunda, att Kronprinsen behöfde af någon betraktas såsom politisk partichef,, hvilket Minerva naturligtvis vill förekomma. Detta besvär är likväl onödigt. En sådan betraktelse lärer så mycket mindre vara att befara, som hvar och en nogsamt känner den ända till det yttersta drifna omsorg och grannlagenhet, hvarmed Kronprinsen, möjligen just för att undvika en sådan misstydning, afhåller sig från all inblandning i regeringsbestyren och riksdagspolitiken, oaktadt den närmare kännedom, Kronprinsen kan äga om många saker och ting, ostridigt kunde sätta honom i tillfälle, att meddela sin höge herr fader många välgörande råd och upplysningar. Hela den nyssnämnda föreställningen är således hvarken mer eller mindre än en skuggbild, som Minerva sjelf framfört på duken; och det möjligen förnärmande af insinuationen, som aldrig förr varit framställd i tryck, oss veterligen, faller således tillbaka på dem, som skicka Minerva sina ärender. Också lärer ingen annan taga sig någon skrämsel deraf. Imedlertid ser det verkligen ut, som kotteriet skulle hafva ansenligt skrämt upp sig sjelf med denna inbillning. Ysterst löjlig är åtminstone den beskäftighet, hvarmed Minerva pysslar, för att få riktigt inpregla den satsen, att en Kronprins i Sverige icke får vara en politisk partichef (och hvari vi för öfrigt till alla delar instämme, om man tager detta ord i dess vanliga bemärkelse). Hon upptager nemligen, som läsaren ser, exemplet af Georg IV, hvilken såsom kronprins verkligen var ett slags chef för oppositionen; men möter jemförligheten af detta exempel bland annat dermed, att oppositionen i England icke är riktad emot Konungen, utan emot hans ministrars förvaltnings-system. Hvilket djup! Hvilken skarpsinnighet! hvilken sanning häril Emot hvad är då oppositionen i Sverige riktad, om ej emot förvaltnings-systemet eller serskilda delar deraf? Begagna icke våra oppositionstidningar ständigt uttryckligen till och med sjelfva ordet: systemet, och är det icke rådgifvarepersonalens beskaffenhet, som den gör till en hufvudsak? Till yttermera visso har Minerva några rader förut sjelf citerat just detta; men ändå måste oppositionen i Sverge vara en opposition emot Konungen, men den i England en oppisition emot ministrarne. Rätta förhållandet härmed är hunIrade gånger utredt: att konungen väljer sina ministrar i England som i Sverge, att regeringen sår der sorh här i hans namn, att han, der som här, kan allena besluta, när han vill, och att skilnaden endast består deri, att konungen i England, i följd af ett moraliskt tvång och representationens styrka, icke kan låta bli att göra afseende på parlamentets önskningar, i frågan om :eformer, samt att en rådgifvarepersonal 1 Engand icke åtnöjer sig med biotta reservationer, tan hvarje kabinett verkligen representerar ett system, hvarmed det står och faller. Men om lelta bevisades etthundrade gånger till, så skulle let ej hindra Minerva att upprepa sin visa lika nånga gånger å nyo. Alia dessa försäkringar och sjelfva argumentet mot det omnämnda exemplet ur engelska historien ro likväl ännu ej nog alt lugna kotteriets farhågor. fan skulle fastmer tro, att det vore på sitt ytersta, så bevekligt bönfaller det och tigger genom in trogna duenna, att Kronprinsen icke måtte yssna till foglalåt,. Man hade likväl åtminstone vordt vänta sig att få se ett mindre ömkligt skäl ör denna underdåniga supplik, än den framkastale misstankan om opålitligheten af grefve A:s ramtidstankar om Kronprinsen, på grund deraf, tt grefven dels icke velat obetingadt gifva på and i sin tro på framtiden, dels ock yttrat nåon farhåga, att Kronprinsens statsmannaegenskaver, vid en, i anseende till dess bestämmelse, ör mycket inskränkt verksamhet under de bästa nannaåren möjligen kunde förslöas, om samma förhållande skall alltför länge fortfara. Uti båda essa satser kan man ju svårligen undgå att inLA mm mm an