LANDSHÖFDINGEN MONTGOMERY PÅ RESA
I LAPPMAKRKEN.
Hernösandsposten för den 44 dennes innehåller
eg insänd berättelse om, hvad den nye Landsböl-
dingen i Norrbotten, Hr Montgomery, nu som
bäst gör och lider på en resa i Lappmarken. Att
vesa är, som man vet, en högst förtjenstfull oci:
patriotisk bandling, när den sker af en Landshöf-
dinge, och huru mycket mera, när man reser så,
som Hans Iföga Nåde i Norrbotten? Berättelsen
härom är så intressant, att ett sammandrag deraf
förtjenar att förvaras äfven i Aftonbladets spalter.
Hvad som till en början befinnes märkvärdigt
vid denna resa, är att vHr Kandshöfdingen, såsom
orden lyda, färdas alldeles ensam, utan följe, jal
utan betjent, men detta hindrar likväl icke, att
Insändaren, som kallar sig H—m, varit i tillfälle
att meddela Hernösandspostens läsare en ordentlig
bulletin om hans resetur för hvarje dag, med thy
åtföljande nattqvarter, och huru han dervid blifvit
emottagen, ja stundom till och med hvad han
talat med en eller annan mellan fyra ögon. Man
förundrar sig länge öfver huru detta varit möj-
ligt, till dess man på ett ställe i beskrifningen
underrättas, att pInsändaren hade gått landvägenn,
troligen af intresse att få vara Hr Landshöfdin-
gens historiograf för resan, och derigenom beredt
sig tillfälle att få bivista de serskilda äfventyren.
Men till saken.
Som sagdt är, Hr Landshöfdingen färdas, likt
Konung Carl XI, när han for incognito, alldeles
ensam. Så långt väg fanns, åkte han i chäs eller
ppå kärra, sådan kronobetjeningen kunde anskaffa
den. Det första äfventyret, hvarom berättelsen
förmäler, är att ban på långt båll såg en äldre
vinna, med ett barn på armen, skynda undan
honom på vägen,; men då han upphann henne
och hon på fråga svarade, att hon skulle till Rödån,
dit han också ämnade sig, bad han henne åka
med sig, bvilket var en mycket menniskoälskande
handling, och af allmogen benämnes med lofordet
natt göra sig gemen. Under vägen berättade hon
honom, alt hon hade brådtom till gästgifvaregår-
den, för att råka Landshöfdingen; att begära hjelp
emat länsmannen, som ville panta hennes sista
ko, för en skuld till grannarna. Man kan tänka
sig den stackars gummans glädje, när bon såg sig
i bredd med sjelfva den herrn bon sökte; men
huru det sedan gick med pantningen, som egent-
ligen var en qvarstad, förmäler icke bistorien.
Från Lycksele bar det af till Batltisarfva. Der,
liksom öfverallt under vägenn, heter det, be-
psökte han allsogens bostäder, besåg deras åker-
brukssätt, upplyste om bristerna deri, och för-
manade dem, att ej bibehålla gamla vanor, som
nicke äro gagneliga, hvilket var en ganska god
förmaning. Hans nedlåtande sätt, anmärkes här,
atillvinner bonom öfverallt allmogens odelade för-
blrosade, ehuru den. med ett slazs fruktan hört
hans ankomst omtalas, emedan ett rykte gålt,
att ett sådant besök skulle medföra rubbning,
veller rättare, tillökning i den lindriga beskattning,
som härvarande inbyggare rättvisligen erläggan.
(Man ser att beskrifvaren hörer till dem, som
känna en god medborgares pligter, att gilva Kej-