fullkomligt ohistorisk. Hvar och en har sig be-
kant ur kyrkans häfder och allmänna verldshi-
storien, att hvarken christendomen sjelf eller nå-
gon annan högre bildning skulle någonstädes hafva
vunnit insteg, om dess missionärer och predi-
kanter följt den här gilna regeln, att vara hvarje
Olverhet, som väldet hade i länderna, dit de
kommo, underdånige, den må vara en Chri-
sten eller hednisk, med rätt elier våld menni-
skorna åkommen. För det andra utgör framställ-
ningen ett fullkomligt nonsens, emedan i de gan-
ska talrika fall, der verldsliga lagar funnits och
finnas, hvilka lägga hinder i vägen för den and-
liga fribeten och dess utveckling (såsom: band på
samvetsfriheten, lärofriheten, tryckfriheten, m. m.),
man antingen nödgas afsäga sig den andliga frihet,
som förf. likväl obetingadt vill hafva menniskan
förbehållen, eller ock skrida till dylika verldsliga
lagars aflskaffande, hvilket visserligen icke kan
ske, om man resignerar under dem, på grund af
det vackra språket, att ho sig sälter emot ÖT-
verheten, han sätter sig emot Guds skickelse (så-
som t. ex. Luther gjorde, då han satte sig emot
Påfven: Gustaf Wasa gjorde emot Danskarne: och
vi hoppas hvarje Svensk skall göra, om någon
del af detta land i ea bråd vändning skulle råka
komma under ryskt ok! eller en inhemsk rege-
ring ville öppet öfverändakasta grundlagarna).
Hvad vill nu törf.: skola vi behålla vår andliga
frihet? eller skola vi böja oss under hvilka verlds-
liga förfoganden som heldst, blott åe hafva väl-
det? Begge delarna På en gång är oförenligt:
ettdera måste uppgilvas. Förf. har vä äl sökt hjelpa
sig genom det visliga undantaget på slutet: men
i afseende på andliga ting är den Christne och
hvarje menniska Gud allena underdånig,. Skall
dock någon mening ligga i detta undantag, så
uppbäfves i sjelfva verket hela den föregående
läran om resignationen och lydnaden under de
veridsliga stadgarne. Ty till hvad ibland de verlds-
liga tingen sträcker sig icke det Andlisa, så vida
menniskan skall njuta detta okrönkt? Huru kan
andlig frihet vara utan samvetsfrihet, lärofrihet,
tryckfrihet? Och hvilken vrå af det verldsliga
kan updantagas ifrån Andens omskapande infly-
telse, om denna sjeli är fri; eller, tvertom, hvil-
ket verldsligt förbållande är icke i stånd att mer
eller mindre lägga bojor på anden, derest det
icke tillåtes menniskan att ombilda det förra efter
andens fordringar, utan hon med tysthet och lyd-
nad måste böja sig under allt hvad blott besitter
dea tillfälliga egenskapen att hafva väldet. Buga
för tyrannen och smickra honom, medan han
står! men trampa och förhåna densamma, vm
ban faller! -— det är ju en rätt vacker lära, och
har i alla tider varit de Devuerades, de s. k.
Troznes, herrliga, oegennyttiza grundsatts. Men
detta blinda bugande för hvarje Mäkt, ;som väldet
hafvern, är sannerligen så helt och hållet stri-
dande mot Luthers rena, högsinta ande, att det
år obegripligt nog, huru en förf., som annars skrif-
ver så evangeliskt lutherskt, kunnat framkomma
dermed.
Skola vi ållyda äfven hvarje ond makt (blott
han väldet hafver) såsom en Guds skickelsen, då
få vi i sanning snart skåda slutet både på religion
och samlundsordning. Hvarföre har förf. ej ci-
terat ett annat bibelspråk, som heter: Man må-
ste mera lyda Gud än menniskorl och hvilket
språk, såsom af Christi mun, fullt kan wmäla sig
med det förut citerade. ,