vår lörnaåmsta pligt att lemna dem asido, Dekampå dem, förlama deras verkan. Då det just är på denna punkt af protest emot de påtrugade villfarelserna, som sjelfva den tönkande och samvetsgranna delen af menskligheten ou allmänt befinner sig, så drifves hvar och enl. till efterforskande af det egentliga ock sanna i Christendomen, för att, med bibehållande häraf, frigöra sig ifrån det onödiga eller rent af diktade. Vigten af detta efterforskande visar sig i det allmänna intresse, hvarmed det omfattas. Hverutilt består då omsider detta, som man kallar Chri-) stendom? frågar man sig, icke blott sjelf i sin: enslighet: spörjsmål af dylikt slag utgöra äfven! ofta lifliga samtalsämnen der flera äro församlade, . och den ena boken efter dena andra, än stor, än liten, utkommer för att gifva oss svar derpå. Detta svar består än uti ett återförvisande till Christendomens första tider, då den apostoliska renheten, herrskade i läran. An åter, säzer man att såsom en återgång till något förflutet i sig sjel! är en omöjlighet, behöfves också här intet vidare, än att i vår egen religionsstiftåres ord uppsöka kärnan för den lära han givit oss. uppraga denna kärna med det förnuft, som Gud sje!f nedfact i vårt väsende, och härmed sedan gå oförskräckt vidare framåt på banan. Ehuru dessa begge utvägar synas olika till formen. sammanfalla de dock till ett, som hufvudsakligen blir det sednare, det framåt sträfvande, ty äfven när man återgår till den apostoliska renheten, skerli det dock blott för att i densamma utspana Christendoraens egentliga körna och sedan med den vunna skatten träda in på vår egen framtids område. Den skrift, vi här gå att anmäla, egnar sig med berögmlizt nit till utredandet a? de här omtalade hufvudfrågor, och innehåller en på Luther stödd skarp protest emot allt hierarkiskt ok. Författa i ren är en tysk och visar stor grundlighet i an-l. förandet af Skriftens språk. Synnerligen ifrar hanji emot det skråmessiga utlärandet af religionen, . och finner hvad man brukar kalla statsreligion på ! intet sätt stödt hvarken i christendomens een heliga urkund, eller i dess apostoliska tidehvarl Sanningens ande, i mån som den förmådde göra sig gällande i menniskornas egen öfvertygelse, utgjorde ifrån början den enda herrskande myndiy-) heten i församlingarne, och före den Katholskali kyrkans uppkomst ansågs det i högsta grad för-. närmande (iikasom det i sig sjelf är orimligt och: blott består i en genom våld införd illusion), alt genom yttre, formela lagar binda tron, öfverty-. zelsen och den samvetszranna, fria forskningen. Förf. går så långt, att han kallar hvarje yttre, l! eller af andra menniskor utöfvad myndighet öf-: ver samveten i tros-saker en antiehristisk makt, I ett ingrepp i Guds majestätsrätt,, och han citerar till sitt stöd Luther sielf. Ingen, (sid. 44) vore den äfven den frommaste och visaste, kan betaga honom (en mediem af församlingen) att tänka, forska och pröfva i trons saker; han rår icke, i misstroende till de honom af Gud förlänta krafter eller af beqvämlighet, låta andre åtaga sig hans åliggande, eller hvila vid deras atgörande; och om någon enskild eter något sällskap uf menniskor (synod? concilium? consistorium?) tillvallade sig att befalla honom, huru han borde tänka öfver Chri stum och Hans Församling, så vore sådant ett in-i grepp i Guds majestälsrätt, det vore en anlichrislisk makt, den hon icke hade lof att underkasta sig. Förf. bilägger dessa sina ord med följande ur Luther: — — — pöfver själarne vill icke Gud låta någon annan, än Han sjelf, regera. Derföre, då verldslig makt tilltror sig ega rätt att föreskrifva själarne lagar, der ingriper den i Guds regemente, och blott förförer och törderfvar själarne. Ty Gud vill, att vår tro skall grunda sig endast och allenast på Hans gudomliga ord. En domstol, då den skall fälla utslag, bör och måste vara alldeles förvissad, och se allt i ett klart ljus. Men själarnes tankar och meningar kunna icke vara uppenbara för någon annan än Gud; derföre är det fåfängt och omöjlgt att befallz eller tvinga någon att tro så eller så. Dertill fordras en annan ande. Makten förmår det icke. (Luthers Skrifter W. Bel. X sid. ef R mm i mmm AA Boken förtjenar ganska väl att läsas, både för sin religiösa värma och allvarliga stil. Likväl har förf. på sina ställen gjort sig skyldig till några högst märkliga inkonseqvenser, antingen de få skri vas på hans egen bristande eftertanka för tilllället, eller de, som är troligare, utgöra offer åt det lands trångbröstade politik, der hans bok sett dagen. Så vill ban sid. 29 hafva en så skarp skillInad uppdragen emellan det Andliga och Verldsliga, att då han gifver menniskan full samvetsfribet i det förrar vill han deremot se henne förIslafvad i det sednare. Hans lära i denna del räk Inar säkert många vänner, hvarföre bans ord förItjena framdragas. I hänseende till verldstiga ting, säger han, vär för hvarje Christen den gudomliga lordningen detta: Hvar och en vare Öfverheten, Isom väldet hafver, underdånig, den må vara en Christen, eller hednisk, och med rätt eller våld blefven vår Öfverhet. Ty ingen Öfverhet är utan laf Gudi; den Öfverhet, som är, hon är skickad af Gudi; ty Han allena vet hvad som är tjenligt (5r menskliga samfundet, eller för en del deraf, för ett folk, På det Hans kärleks, vishets och Trättfärdighets ändamål må kunna ernås; och vi äro derföre skyldige Öfverheten den noggrannaste, den trognaste lydnad, äfven om dess förordnanden icke synas oss ändamålsenliga, äfven om de äro tryckande för 0ss som enskilde, och vi icke kunna utverka i.dem någon ändring eller mil.ring penom fogliga, På sanning och rätt grundade framställningar, så linge den icke befaller något mot Guds ord uppenbart stridande. Men äfven i detta I ovåraste fall kan icke något uppror rättfärdigas,