vår lörnaåmsta pligt att lemna dem asido, Dekam-
på dem, förlama deras verkan.
Då det just är på denna punkt af protest emot
de påtrugade villfarelserna, som sjelfva den tön-
kande och samvetsgranna delen af menskligheten
ou allmänt befinner sig, så drifves hvar och enl.
till efterforskande af det egentliga ock sanna i
Christendomen, för att, med bibehållande häraf, fri-
göra sig ifrån det onödiga eller rent af diktade.
Vigten af detta efterforskande visar sig i det all-
männa intresse, hvarmed det omfattas. Hverutilt
består då omsider detta, som man kallar Chri-)
stendom? frågar man sig, icke blott sjelf i sin:
enslighet: spörjsmål af dylikt slag utgöra äfven!
ofta lifliga samtalsämnen der flera äro församlade, .
och den ena boken efter dena andra, än stor, än
liten, utkommer för att gifva oss svar derpå.
Detta svar består än uti ett återförvisande till
Christendomens första tider, då den apostoliska
renheten, herrskade i läran. An åter, säzer man
att såsom en återgång till något förflutet i sig sjel!
är en omöjlighet, behöfves också här intet vida-
re, än att i vår egen religionsstiftåres ord uppsö-
ka kärnan för den lära han givit oss. uppraga
denna kärna med det förnuft, som Gud sje!f ned-
fact i vårt väsende, och härmed sedan gå oför-
skräckt vidare framåt på banan. Ehuru dessa
begge utvägar synas olika till formen. samman-
falla de dock till ett, som hufvudsakligen blir
det sednare, det framåt sträfvande, ty äfven när
man återgår till den apostoliska renheten, skerli
det dock blott för att i densamma utspana Chri-
stendoraens egentliga körna och sedan med den
vunna skatten träda in på vår egen framtids om-
råde.
Den skrift, vi här gå att anmäla, egnar sig med
berögmlizt nit till utredandet a? de här omtalade
hufvudfrågor, och innehåller en på Luther stödd
skarp protest emot allt hierarkiskt ok. Författa i
ren är en tysk och visar stor grundlighet i an-l.
förandet af Skriftens språk. Synnerligen ifrar hanji
emot det skråmessiga utlärandet af religionen, .
och finner hvad man brukar kalla statsreligion på !
intet sätt stödt hvarken i christendomens een
heliga urkund, eller i dess apostoliska tidehvarl
Sanningens ande, i mån som den förmådde göra
sig gällande i menniskornas egen öfvertygelse, ut-
gjorde ifrån början den enda herrskande myndiy-)
heten i församlingarne, och före den Katholskali
kyrkans uppkomst ansågs det i högsta grad för-.
närmande (iikasom det i sig sjelf är orimligt och:
blott består i en genom våld införd illusion), alt
genom yttre, formela lagar binda tron, öfverty-.
zelsen och den samvetszranna, fria forskningen.
Förf. går så långt, att han kallar hvarje yttre, l!
eller af andra menniskor utöfvad myndighet öf-:
ver samveten i tros-saker en antiehristisk makt, I
ett ingrepp i Guds majestätsrätt,, och han cite-
rar till sitt stöd Luther sielf.
Ingen, (sid. 44) vore den äfven den frommaste och
visaste, kan betaga honom (en mediem af församlin-
gen) att tänka, forska och pröfva i trons saker; han
rår icke, i misstroende till de honom af Gud förlänta
krafter eller af beqvämlighet, låta andre åtaga sig
hans åliggande, eller hvila vid deras atgörande; och
om någon enskild eter något sällskap uf menniskor
(synod? concilium? consistorium?) tillvallade sig att
befalla honom, huru han borde tänka öfver Chri
stum och Hans Församling, så vore sådant ett in-i
grepp i Guds majestälsrätt, det vore en anlichri-
slisk makt, den hon icke hade lof att under-
kasta sig. Förf. bilägger dessa sina ord med föl-
jande ur Luther: — — — pöfver själarne vill icke
Gud låta någon annan, än Han sjelf, regera. Der-
före, då verldslig makt tilltror sig ega rätt att före-
skrifva själarne lagar, der ingriper den i Guds rege-
mente, och blott förförer och törderfvar själarne. Ty
Gud vill, att vår tro skall grunda sig endast och
allenast på Hans gudomliga ord. En domstol, då
den skall fälla utslag, bör och måste vara alldeles för-
vissad, och se allt i ett klart ljus. Men själarnes
tankar och meningar kunna icke vara uppenbara för
någon annan än Gud; derföre är det fåfängt och
omöjlgt att befallz eller tvinga någon att tro så
eller så. Dertill fordras en annan ande. Makten
förmår det icke. (Luthers Skrifter W. Bel. X sid.
ef R mm i mmm AA
Boken förtjenar ganska väl att läsas, både för
sin religiösa värma och allvarliga stil. Likväl har
förf. på sina ställen gjort sig skyldig till några högst
märkliga inkonseqvenser, antingen de få skri
vas på hans egen bristande eftertanka för tillläl-
let, eller de, som är troligare, utgöra offer åt det
lands trångbröstade politik, der hans bok sett da-
gen. Så vill ban sid. 29 hafva en så skarp skill-
Inad uppdragen emellan det Andliga och Verlds-
liga, att då han gifver menniskan full samvets-
fribet i det förrar vill han deremot se henne för-
Islafvad i det sednare. Hans lära i denna del räk
Inar säkert många vänner, hvarföre bans ord för-
Itjena framdragas. I hänseende till verldstiga ting,
säger han, vär för hvarje Christen den gudomliga
lordningen detta: Hvar och en vare Öfverheten,
Isom väldet hafver, underdånig, den må vara en
Christen, eller hednisk, och med rätt eller våld
blefven vår Öfverhet. Ty ingen Öfverhet är utan
laf Gudi; den Öfverhet, som är, hon är skickad
af Gudi; ty Han allena vet hvad som är tjenligt
(5r menskliga samfundet, eller för en del deraf,
för ett folk, På det Hans kärleks, vishets och
Trättfärdighets ändamål må kunna ernås; och vi
äro derföre skyldige Öfverheten den noggrannaste,
den trognaste lydnad, äfven om dess förordnanden
icke synas oss ändamålsenliga, äfven om de äro
tryckande för 0ss som enskilde, och vi icke kunna
utverka i.dem någon ändring eller mil.ring pe-
nom fogliga, På sanning och rätt grundade fram-
ställningar, så linge den icke befaller något mot
Guds ord uppenbart stridande. Men äfven i detta
I ovåraste fall kan icke något uppror rättfärdigas,