ES — Jag tycker bara, svarade Philip, liksom litet spetsigt, att herr löjtnanten har en nästan hög ton. — Abl tycker du det, pojke? Ha, ha, hal skrattade löjtnanten försmädligt. Och vet du hvad jog tycker? Jag tycker att du är en slyngel, som borde hålla mun, då man baft den nedlåtenheter att släppa dig in i ett bältre sällskap. — Nå, mina herrar! hvad är detta? frågade värden. — Nedlåtenhet! bättre sällskap! utropade Philir W., nu säger ni satirer om er sjelf, herr löjtnant — Vårt stånd berättigar oss att åtnjuta, mer aktning i samhället, än ni, inföll en annan af ot ficerarne. — Nej, det är misstag, menade Philip, det är! ej en menniskas yrke och rang, utan hennes upp: förande, som berättigar henne att erhålla aktning. eller ådrager henne förakt, och herrn der hat uppfört sig som ... en tölp! Ordet var uttaladt och Philip fick smörj. : Se der orsaken, hvarföre kommerserådet W. icke kan fördraga militärer! — Ve, vel klagade Cosar, sedap han berättat förestående äfventyr, dessa fördömda epålettei bafva vållat, ett min farbror tillslutit för mit sitt hjerta och sitt hus. Öm hans hat för oss. som vandra ärans bana, ändå hade någon rimlig grund! Men en tvist emellan några balfrusiga pojkar, några knytnäfslag, e der allt! Det är med bonom liksom med en annan person, som jag känner, hvilken icke kan tåla att höra posi tiver för sin död; den historien skall jag vid till fälle omtala för min vän Blanche, och han skal med tiden göra något deraf. Men, tillade Caesar för att komma till vårt ämne, om du, min bror