ES
— Jag tycker bara, svarade Philip, liksom litet
spetsigt, att herr löjtnanten har en nästan hög ton.
— Abl tycker du det, pojke? Ha, ha, hal
skrattade löjtnanten försmädligt. Och vet du hvad
jog tycker? Jag tycker att du är en slyngel, som
borde hålla mun, då man baft den nedlåtenheter
att släppa dig in i ett bältre sällskap.
— Nå, mina herrar! hvad är detta? frågade
värden.
— Nedlåtenhet! bättre sällskap! utropade Philir
W., nu säger ni satirer om er sjelf, herr löjtnant
— Vårt stånd berättigar oss att åtnjuta, mer
aktning i samhället, än ni, inföll en annan af ot
ficerarne.
— Nej, det är misstag, menade Philip, det är!
ej en menniskas yrke och rang, utan hennes upp:
förande, som berättigar henne att erhålla aktning.
eller ådrager henne förakt, och herrn der hat
uppfört sig som ... en tölp! Ordet var utta-
ladt och Philip fick smörj. :
Se der orsaken, hvarföre kommerserådet W.
icke kan fördraga militärer!
— Ve, vel klagade Cosar, sedap han berättat
förestående äfventyr, dessa fördömda epålettei
bafva vållat, ett min farbror tillslutit för mit
sitt hjerta och sitt hus. Öm hans hat för oss.
som vandra ärans bana, ändå hade någon rimlig
grund! Men en tvist emellan några balfrusiga
pojkar, några knytnäfslag, e der allt! Det är
med bonom liksom med en annan person, som
jag känner, hvilken icke kan tåla att höra posi
tiver för sin död; den historien skall jag vid till
fälle omtala för min vän Blanche, och han skal
med tiden göra något deraf. Men, tillade Caesar
för att komma till vårt ämne, om du, min bror