betraktande mig i spegeln: O, jag älskar hennt
denna sköna, tillbedjansvärda qvinna! Men hon
Hvilka känslor är hon väl i stånd att hysa fö
mig? Om mitt inre kan hon omöjligt döma, t
allt hvad jag sade och gjorde var ganska dum!
Min yttre menniska deremot skulle måhänd
kunna gå an. Vacker är jag väl ej, men jag ä
just inte så ful heller; dansar jag icke väl, s
dansar jag åtminstone icke illa.
Och så gjorde jag ett par Piruetter i tankarna
Nu uppreste min vän Eriksson sig till hälften
såg stinnt på mig och yttrade dessa evigt min
nesvärda ord, som sedan blifvit ett ordspråk :
— Ja, min bror! inte tror Jag att du är all
deles galen, men du är, ta Mej fan! inte riktig
klok heller.
Jag var i allt för godt lYnne, att blifva förtre
tad öfver att min vän tillät sig ett skämt på mil
bekostnad, utan belönade honom med ett hjertlig
skratt för hans qvickhet.
Inneslutande i mina varma böner: 4:o den he:
dersbrodern löjtnant Cesar W., kusin till mir
sköna meddanserska, för det han var så god at
presentera mig för henne, och för det han der-
efter var så god att lemna Oss, för att i sin nys
lysande uniform lik en grann fjöril fladdra om:
kring ifrån den ena vackra damen till den andra
— och 2:o det vördnadsvärda förklädet, tanten
som hade den beskedligheten, att vara både blinc
och döf nästan hela tiden, då jag gjorde henne
skyddling min cour, — insomnade jag, och dröm.
de så, som man plägår drömma, då man varit på
en bal, der man råkat att blilva förälskad.
ngen al mina bekanta, icke ens någon blanc
kamraterna i hofrätten, har den äran att umgå