——
Nå väll Sammanbind nu alla dessa förträfflig-
heter till ett helt, och ni skall kunna göra er en
föreställning om den hulda mamsell Clara W.,
med hvilken jag på en börsbal dansade tre valser
och två fransäserl
Min vän, häradshöfding E., som var närvarande
på nämnde bal, och som visste att jag ibland be-
svärades af svindel, varnade mig halfhögt. —
Tag dig tillvara, min bäste! sade han, du dansar
dig till döds.
— O om jag kunde hoppas det! att i detta
ögonblick få dö i en engels.... oo
Derpå störtade jag ånyo in i dansens hvirflar.
Mig tycktes, att himmel och jord voro förenade,
och att jag var den lyckligaste varelse i hela uni-
versum.
Fjerde valsen vägrades miz, men Clara dansade
den ej heller med någon annan. Jag dansade icke
mer. I stället inledde jag min sköna herrska-
rinna — ja, jag kände att hon var min herrska-
rinnal — i ett samtal, hvarunder hon ådagalade
både känsla, qvickhet och snille.
. Hennes följeslagerska och t:nt, ett äldre frun-
timmer, kom jag alldeles att förgäta i min för-
tjusning.
Till råga på lycksaligheten, blef jag på förun-
derligt vis egare af en törnros,. som min herr-
skarinna burit under denna oförgätliga afton.
Jag dansade mer än jag gick: hem, tre trappor
upp vid den och den gatan, der jag bodde, i säll-
skap med en filosofisk vän, hvilken vid min hem-
komst tycktes ligga i sin sötaste sömn. Det var
då, som jag såg på bemälde vän med en medlidsam
blick, sägande: Stackars Eriksson, du vet ej du
hvad det vill säga alt vara lycklig! Derpå, be-