skilda stadganden, som tid efter annan vidtagits i slafstaterna angående dit ankommande fria kulörta, i strid mot sjelfva unionsgrundlagen. I denne (art. IV, sect. 2) förklaras att medborgare i hvar och en af de förenade staterna äro berättigade till alla de förmåner, som finnas lagligen tillerkända medborgarne i hvar och en annan stat; men icke dess mindre här mani slafstaterna stadgat, att hvar och en fri främling, af svart eller mulattfärg, som beträder dessa staters jord, skall gripas, häktas och offentligen försäljas till slaf. Saknaden af ordets frihet och af tryckfrihet är i slafstaterna nästan större än i de mest despotiska riken, så snart frågan är om negerslafveriet. Man har af det föregående sett, att några frågor till en slaf, om hans belägenbet eller hans önskan att se den förändrad, äro nog för att kosta lifvet inför plantageegarnes kommissionsdomstol, äfvensom att slafpatronerna ei draga i betänkande att utfästa stora pris på abolitionisters hufvuden långt utom slafstaternas gränser, ja i England. Sjelfva kongressen har genom slafstatsrepresentanternas inflytande brazts till den förnedrande eftergifvenheten att icke vidröra abolitionsfrågan, för att icke beröfvas dessa representanters medverkan vid andra allmänt vigtiga frågor; men möjligheten af abolitionsfrågans väckande i kongressen är imedlertid en ständig anledning till oro hos slafbållarne. I ett bådskap till Södra Carolinas lagstiftande församling yttrar sig guvernören Mac Duffie till sina medborgare med oförtäckta ord: Så! länge kongressens salar stå öppna för diskussionen af denna fråga, kunna vi hvarken vänta lugn eller trygghet. — I Marion College i Missouri, förmärktes några oslafviska känslor hos studenterna. En Lynch-klubb församlades med anledning deraf. En af professorerna, hans högvördighet Dr Ely, uppträdde då till ynglingarnes räddning inför klubben och förklarade sig emot abolitionen, samt framlade en mängd beslut, dem fakulteten funnit för godt att vidtaga, hvaribland ett hade följande lydelse: Vi förbjuda härmed alla sammankomster och diskussioner inom studentkorpsen angående negerslafveriet. Lyncehklubben lät härigenom blidka sig; men innan den åtskildes förklarade den dock, att den skulle mot-: sätta sig all befordran till offentliga embeten af någon som hyste abolitionistiska åsigter, och vägra hvarje sådan samhällsmedlem sitt understöd och sin gunst., Af allt det föregående ser man att slafhållarne i Nordamerikanska fristaterna bilda en aristokrati af värsta sorten, i sina anspråk jemngod med de mest öfvermodiga i den gamla verlden: likgiltig i valet af medlen för befordrandet af sina enskilda fördelar: utan aktning för andras rätt och för besvurna lagar, när de stå i vägen för dess afsigter: samvetslös och grym vid minsta skymt till motstånd mot dess sjelftagna och godtyckliga makt: skrytsamt hotande hvar och en, äfven utom dess välde, som djerfs kollationera dess privilegier med allmänt erkända rättsgrunder. För att göra likheten fullkomlig, är dessa aristokraters öfvermod blott ett sken af mod — en lejonhud för harar: de darra oupphörligt af usurpationens vanliga snaggfrossa, fruktan. Verldshistorien känner icke förut och torde hädanefter knappast få att omtala några mer karakteristiska vedermälen på pösande skryt under hemlig förskräckelse och medveten svåghet, än slafmagnaternas uppförande mot kongressen, för ett årtionde sedan, när de företogo sig att, som de kallade det, nullifiera) denna den stora förbundsrepresentationens beslu! och förklara, att de skulle skilja de Södra staterna från de Norra och af de förra bilda en sär skild union, om kongressen icke gåfve efter för deras anspråk. Deras i hela Nordamerika bekanta svaghet utgjorde härvid sjelfva grunden för deras öfvermod: de visste att den var lika bekant för de Norra staternas representanter, som för dem sjelfva; men tillika — att den var obekant ännu för verlden, och att kongressledamöternes majoritet bestod af alltför skarpsynta statsmän, för att kompromettera hela förbundets rykte genom att sätta den söderländska vanmakten på ett skymiligt prof. De hade räknat rätt: kongressen ga! vika. Detta trotts och denna eftergift hafva sedan genljudat angenämt i alla Europeiska ultrasdiatriber och omfattats som ett ofelbart järtecker till den stora republikens partiella upplösning förs och fullkomliga omstörtning sedan. Man har an fört det ryktbara försvaret för NewOrleans, under Jacksons befäl, som ett bevis på de Södr: staternas militäriska styrka, förgätande att landet samtliga skarpskyttar hade församlat sig. der; fö! att, gynnade af lokalen, och väl beskyddade bak: