HERRAR ALEXANDERS OCH WIFFENS A-l DRESS OM SLAFVERIETS AFSKAFFANDE: PÅ ÖN S:T BARTHELEMY. ; f De båda Qväkarne herrar Alexander och Wif-l: jen, som nyligen åter gjort ett besök i Stockholm : här ofvan uppgifna ändamål, hafva vid sin af-l resa lemnat till redaktionen en på Engelska för-l: fattad adress till Svenska allmänheten, med an-l. hållan att den måtte i öfversättning införas i tidningen; en anhållan, den vi med nöje efterkomme med afseende på det ädla ändamålet, oaktadt några af de ifrågaställda upplysningarne redan vunnits genom Statstidningens underrättelse om de åtgärder, Kongl. Maj:t vidtagit till följd af Ständernas skrifvelse i ämnet. Adressen lyder som följer: Tankar om nödvändigheten och pligten af slafveriets omedelbara afskaffande på ön S:t Barthelemy. Vi önske att fästa hvarje menniskoälskande och bildad mans i Sverge uppmärksamhet på pligten att söka med ens befria ön S:t Barthelemy från slafveriets förbannelse. Vi finna med glädje att detta ämne redan vunmt någon uppmärksamhet här i landet. Det är dock igen att önska, att det deltagande, som blifvit väckt för detsamma, måtte fortfara tills den. dag inträffar, då hvarje Konungens i Sverge undersåte åtnjuter lyckan och välsignelsen af personlig frihet. Det är en sorglig och förödmjukande tanka, att i den tid, hvari vi lefya, utmärkt för en hög grad af bildning och kunskaper, och i länder der Christi lära bekännes, menniskan, som af Gud skapades till hans beläte, af sin nästa förnedras och behandlas såsom ett djur på marken. Rättvisa förnekas både af sed och af lag åt honom, hvars färg icke helt och hållet liknar vår egen. Slafpiskan sättes i stället för arbetslön, och den försvarslöse slafven är dömd till okunnighet, laster och en belägenhet, föga om ens alls skild från hedendom. Det onda stannar icke härvid, utan slafvens laster och hans behandling efter ett orättvist och omenskligt system åstadkomma de värsta följder för hans husbondes karakter. Vi skulle kunna vidlyftigt utbreda oss öfver slafyeriets fysiska och moraliska olyckor och utpeka dess förderfliga följder för välståndet i hvarje land der det finnes, men vi önska i stället att serskildt fästa uppmärksamheten på detta plågoris, så vidt fråga är om S:t Barthelemy. Antalet af slafvar på denna ö uppskattas till något mindre än 790, usla lemningar af en vida större slafbefolkning. Vi förmoda att denna minskning i antal förnämligast härrör deraf, att en mängd slafvar fordom af sina ägare blifvit öfverförda till mera fruktbara öar, der slafveriet är ännu mera grymt, än det de voro underkastade på S:t Barthelemy. Vi anse det vara ytterst svårt, om icke omöjligt, att förekomma detta missbruk på annat sält, än att slafvarne erhålla sin fulla frihet — så talrika äro de förevändningar, som kunna begagnas för deras bortförande, i synnerhet i mindre antal, då det icke i hemlighet kan ske med något större antal. Vi hafyve medgifvit att vi tro, att slafveriet på somliga ställen är svårare än på ön S:t Barthelemy. Vi äro likväl långt ifrån att hysa den tankan, att det icke äfven der medför de olyckor, som äro slafveriets vanliga följeslagare. Det är sant att slafvens lif icke serdeles förkortas genom hårdt arbete, om dagen på sockerrörsfälten och om nätterna i sockerqvarnarna. Vi veta dock — för att nyttja kolonialministern Lord Stanleys ord i Brittiska parlamentet — att det grymma systemet af kroppslig bestraffning utan något ansvar, der utöfvas ar slafägarne. Om vi icke misstaga oss, nödgas äfven slafyven, för att begagna samme utmärkte talares ord, se dem, som äro honom närmast och kärast, slagna och förnedrade. Till och med hvad som är ännu värre, det synes som slafägaren icke sällan förböd slafven att ingå äktenskapets heliga band, hvilket, då det med trohet bevaras, i så hög grad bidrager till menniskans lycka, till civilisationen, och till främjande af moralitetens och religionens stora Intressen. Vi lemna här nedanför några uppgifter rörande denna och några andra punkter, meddelade af personer, som bott på S:t Barthelemy. Der finnas inga sockerplantager, endast några få bomullsplantager, och ägarne af desse sednare äro till större delen Fransmän och hålla slafvar. De andra slafrarne på ön äro sådane, som begagnas till arbete inomhus. De bo och få födan och kläder hos sina herrar, samt erhålla en liten handpenning hvarje vecka, hvilken de plägade utfå hvarje Söndagsmorgon, så vida de uppfört sig väl under loppet af veckan; men om motsatsen inträffat och de gjort sig förfallne till straff, fingo de stryk Söndagsmorgon, så att man på Sabbatsdagen fick höra de piskades klagorop, i stället för kyrkoklockans ljud,. Om ej flere än 2 eller 3 af invänarne infunno sig, för att gå i kyrkan, förrättades icke den Lutherska gudstjensten. En annan med förhållanderne bekant person uppgifver, att slafvarne begagnas vid saltverk och jordbruksarbeten på landet och såsom handtverkare och tjenstehjon i staden,. Samme person säger tillika, att de, som äga slafyar, merendels äga föga annan egendom, och då de således icke kunna använda dem, hyra de ut dem åt andra. Ett al de mest utmärkande och förderfliga dragen i förhållandet emellan slafven och hans herre är det, att den sednares samRR Es ro Eom LA oa AS