HERRAR ALEXANDERS OCH WIFFENS A-l
DRESS OM SLAFVERIETS AFSKAFFANDE:
PÅ ÖN S:T BARTHELEMY. ;
f
De båda Qväkarne herrar Alexander och Wif-l:
jen, som nyligen åter gjort ett besök i Stockholm :
här ofvan uppgifna ändamål, hafva vid sin af-l
resa lemnat till redaktionen en på Engelska för-l:
fattad adress till Svenska allmänheten, med an-l.
hållan att den måtte i öfversättning införas i tid-
ningen; en anhållan, den vi med nöje efterkom-
me med afseende på det ädla ändamålet, oaktadt
några af de ifrågaställda upplysningarne redan vun-
nits genom Statstidningens underrättelse om de
åtgärder, Kongl. Maj:t vidtagit till följd af Stän-
dernas skrifvelse i ämnet. Adressen lyder som
följer:
Tankar om nödvändigheten och pligten af slaf-
veriets omedelbara afskaffande på ön S:t
Barthelemy.
Vi önske att fästa hvarje menniskoälskande och bil-
dad mans i Sverge uppmärksamhet på pligten att sö-
ka med ens befria ön S:t Barthelemy från slafveriets
förbannelse. Vi finna med glädje att detta ämne re-
dan vunmt någon uppmärksamhet här i landet. Det
är dock igen att önska, att det deltagande, som
blifvit väckt för detsamma, måtte fortfara tills den.
dag inträffar, då hvarje Konungens i Sverge under-
såte åtnjuter lyckan och välsignelsen af personlig fri-
het. Det är en sorglig och förödmjukande tanka, att
i den tid, hvari vi lefya, utmärkt för en hög grad af
bildning och kunskaper, och i länder der Christi lära
bekännes, menniskan, som af Gud skapades till hans
beläte, af sin nästa förnedras och behandlas såsom
ett djur på marken. Rättvisa förnekas både af sed
och af lag åt honom, hvars färg icke helt och hållet
liknar vår egen. Slafpiskan sättes i stället för arbets-
lön, och den försvarslöse slafven är dömd till okun-
nighet, laster och en belägenhet, föga om ens alls skild
från hedendom. Det onda stannar icke härvid, utan
slafvens laster och hans behandling efter ett orättvist
och omenskligt system åstadkomma de värsta följder
för hans husbondes karakter. Vi skulle kunna vid-
lyftigt utbreda oss öfver slafyeriets fysiska och mora-
liska olyckor och utpeka dess förderfliga följder för
välståndet i hvarje land der det finnes, men vi önska
i stället att serskildt fästa uppmärksamheten på detta
plågoris, så vidt fråga är om S:t Barthelemy.
Antalet af slafvar på denna ö uppskattas till något
mindre än 790, usla lemningar af en vida större slaf-
befolkning. Vi förmoda att denna minskning i antal
förnämligast härrör deraf, att en mängd slafvar for-
dom af sina ägare blifvit öfverförda till mera frukt-
bara öar, der slafveriet är ännu mera grymt, än det
de voro underkastade på S:t Barthelemy. Vi anse
det vara ytterst svårt, om icke omöjligt, att förekom-
ma detta missbruk på annat sält, än att slafvarne
erhålla sin fulla frihet — så talrika äro de förevänd-
ningar, som kunna begagnas för deras bortförande, i
synnerhet i mindre antal, då det icke i hemlighet kan
ske med något större antal. Vi hafyve medgifvit att
vi tro, att slafveriet på somliga ställen är svårare än
på ön S:t Barthelemy. Vi äro likväl långt ifrån att
hysa den tankan, att det icke äfven der medför de
olyckor, som äro slafveriets vanliga följeslagare. Det
är sant att slafvens lif icke serdeles förkortas genom
hårdt arbete, om dagen på sockerrörsfälten och om
nätterna i sockerqvarnarna. Vi veta dock — för att
nyttja kolonialministern Lord Stanleys ord i Brittiska
parlamentet — att det grymma systemet af kropps-
lig bestraffning utan något ansvar, der utöfvas ar
slafägarne. Om vi icke misstaga oss, nödgas äfven
slafyven, för att begagna samme utmärkte talares ord,
se dem, som äro honom närmast och kärast, slagna
och förnedrade. Till och med hvad som är ännu
värre, det synes som slafägaren icke sällan förböd
slafven att ingå äktenskapets heliga band, hvilket, då
det med trohet bevaras, i så hög grad bidrager till
menniskans lycka, till civilisationen, och till främ-
jande af moralitetens och religionens stora Intressen.
Vi lemna här nedanför några uppgifter rörande denna
och några andra punkter, meddelade af personer, som
bott på S:t Barthelemy.
Der finnas inga sockerplantager, endast några få
bomullsplantager, och ägarne af desse sednare äro till
större delen Fransmän och hålla slafvar. De andra
slafrarne på ön äro sådane, som begagnas till arbete
inomhus. De bo och få födan och kläder hos sina
herrar, samt erhålla en liten handpenning hvarje vec-
ka, hvilken de plägade utfå hvarje Söndagsmorgon,
så vida de uppfört sig väl under loppet af veckan;
men om motsatsen inträffat och de gjort sig förfallne
till straff, fingo de stryk Söndagsmorgon, så att man
på Sabbatsdagen fick höra de piskades klagorop, i
stället för kyrkoklockans ljud,. Om ej flere än 2 el-
ler 3 af invänarne infunno sig, för att gå i kyrkan,
förrättades icke den Lutherska gudstjensten.
En annan med förhållanderne bekant person upp-
gifver, att slafvarne begagnas vid saltverk och jord-
bruksarbeten på landet och såsom handtverkare och
tjenstehjon i staden,. Samme person säger tillika,
att de, som äga slafyar, merendels äga föga annan
egendom, och då de således icke kunna använda dem,
hyra de ut dem åt andra. Ett al de mest utmär-
kande och förderfliga dragen i förhållandet emellan
slafven och hans herre är det, att den sednares sam-
RR
Es
ro E- om LA oa AS