Dinzer 1 allmänhet.
UNDERSÖKNINGEN ANGÅENDE TILLVERK-
NING ÅF FALSKT STÄMPELPAPPER.
245 (Forts. från Onsdagsbl.)
rdnade åklagaren hade åter inkallat förre
annen Jonas Andersson i Sunnansjö, för att
höras öfver klockaren Ringius vitltnesberättelse och
för den händelse att Andersson skulle kunna, bättre
än förut skedt, erinra sig de omständigheter, hvilka
af vittnet Lars Abrahamsson blifvit uppgifna; och då
Jonas Andersson, som tillstädeskommit, blef häröfver
hörd, förklarade han, att om de af Lars Abrahams-
son omvittnade yttranden blifvit fällde, det endast
kunnat ske under gyckel, emedan Jonas Andersson
saknat all anledning för att på allvar yttra sig om
Husbergs tillgöranden med tryckning i ett eller an-
nat afseende. Jonas Andersson crkände att han af
de kartor, Husberg hos honom hypoteserat, lemnat
ett obetydligt belopp till klockaren Ringius, för aut
tillställas nu mera aflidne prosten doktor Wieslander;
för dessa kartor erhöll Andersson liqvid af prosten,
antingen med kontant eller genom afräkning å An-
derssons skuld för tionde, på hvilket sednare sätt be-
mälde prost vid några andra tillfällen liqviderat de
kartor han af Jonas Andersson reqvirerat. HKlocka-
ren Ringins hade icke af Andersson erhållit kartor
för någon fordran hos Husberg, och om liqvideran-
det af sine skulder med kartor eller på annat sätt
hade Husberg ej anmodat Andersson.
Tillförordnade åklagaren fann Jonas Andersson vara
genom Lars Abrahamssons och klockaren Ringius
vittnesberättelser så besvärad med anledningar derom,
att han för Husbergs räkning utprånglat falska kartor
och afvetat att kartorna varit så beskaffade, att till-
förordnade åklagaren fann sig nödsakad mot Anders-
son rikta åtal för delaktighet i det brott, hvarom
ransakningen mot Husberg eger rum.
Jonas Andersson förständigades att yttra sig öfver
åtalet, utan afseende å hvad han förut såsom vittne
berättat; men han tillkännagaf, att som hans vittnes-
berättelse öfverensstämmer med sanning, så hade han
intet att tillägga eller fråntaga densamma.
Svaranden Husberg förklarade sig nu mera vara i
tillfälle styrka, att den skuld, för hvilken kartorne
blifvit hypotiserade, tillkommit år 4835, och således
under den tid då Husberg hade om händer karte si-
gillate försäljningen bos herr lagmannen Elfving. För
detta ändamål företedde Husberg en af honom till
Jonas Andersson d. 4 April 1855 utgifven skuldsedel
å 300 Rdr Bko, å baksidan hvaraf Husberg tecknat,
att kartor för ett belopp af 489 Rdr 24 sk. Bko,
honom tillhörige, förvarades hos Jonas Andersson och
skulle derstädes förblifva såsom hypotek för omståen-
de skulden. Under sednare datum, d. 23 Maj be-
rörde år, hade Husberg å samma skuldsedel ytterli-
gare förskrifvit 200 Rdr Bko, betalningsbara påföljde
hösten, likasom förstnämnde summan.
Jonas Andersson fick bese ifrågavarande skuldse-
deln, och instämde i Husbergs uppgift, att, för deri
upptagne beloppet, kartorne blifvit hypotiserade;
men huru, om så varit händelsen, Husberg, hvars
befattning hos herr lagmannen Elfving upphörde 1836,
kunnat mera än en gång till års inventering låna
större eller mindre del af kartepartiet, Visste hvarken
Jonas Andersson eller Husberg att upgifva. Ränta å
förskrifna summorne liqviderades vid hvarje års slut,
men inventering af hypotiserade kartorne, som under
tiden af Jonas Andersson försåldes, skedde ej förr än
slutliqvid uppgjordes, hvilken omständighet Jonas Ån-
dersson dock kort derefter rättade derhän, att efter
hvarje ting inventering skedde af qvarvarande par-
tiet, så att Husberg betalade räntan endast å så stor
del af skulden, som icke med försålde kartorne blif-
vit betäckt; och den motsägelse, som förefinnes emel-
Jan denna uppgift och anteckningarne ä baksidan af
skuldsedeln, att ett års ränta blifvit qvitterad på de
å andra sidan stående skuldsedlar), samt ränta vidare
upptagen såsom betald atill dato 1837, förklarade
Jonas Andersson endast härleda sig från hans okun-
nighet om sättet för liqvidationer samt den ringa
vigt, som i dessa omständigheter förefunnits, enär
Husberg till Jonas Anderssons redlighet hyst ett oin-
skränkt förtroende.
Husberg försäkrade, att liqvid af så väl kapital
som ränta skett på det sätt Jonas Andersson sed-
nast uppgifvit; och hvad angår vittnet Lars Abra-
hamssons berättelse, synes den för Husberg-så orim-
lig, att han hoppades det någon uppmärksamhet deråt
ej skall af rätten varda lemnad; men då Husberg
erinrades, alt han på samma sätt förklarat hvarje
vittnesberättelse, såsom tingsskrifvaren Geddas, vice
kronofogden Löndahls med fleres, för orimlig eller