Dinzer 1 allmänhet. UNDERSÖKNINGEN ANGÅENDE TILLVERKNING ÅF FALSKT STÄMPELPAPPER. 245 (Forts. från Onsdagsbl.) rdnade åklagaren hade åter inkallat förre annen Jonas Andersson i Sunnansjö, för att höras öfver klockaren Ringius vitltnesberättelse och för den händelse att Andersson skulle kunna, bättre än förut skedt, erinra sig de omständigheter, hvilka af vittnet Lars Abrahamsson blifvit uppgifna; och då Jonas Andersson, som tillstädeskommit, blef häröfver hörd, förklarade han, att om de af Lars Abrahamsson omvittnade yttranden blifvit fällde, det endast kunnat ske under gyckel, emedan Jonas Andersson saknat all anledning för att på allvar yttra sig om Husbergs tillgöranden med tryckning i ett eller annat afseende. Jonas Andersson crkände att han af de kartor, Husberg hos honom hypoteserat, lemnat ett obetydligt belopp till klockaren Ringius, för aut tillställas nu mera aflidne prosten doktor Wieslander; för dessa kartor erhöll Andersson liqvid af prosten, antingen med kontant eller genom afräkning å Anderssons skuld för tionde, på hvilket sednare sätt bemälde prost vid några andra tillfällen liqviderat de kartor han af Jonas Andersson reqvirerat. HKlockaren Ringins hade icke af Andersson erhållit kartor för någon fordran hos Husberg, och om liqviderandet af sine skulder med kartor eller på annat sätt hade Husberg ej anmodat Andersson. Tillförordnade åklagaren fann Jonas Andersson vara genom Lars Abrahamssons och klockaren Ringius vittnesberättelser så besvärad med anledningar derom, att han för Husbergs räkning utprånglat falska kartor och afvetat att kartorna varit så beskaffade, att tillförordnade åklagaren fann sig nödsakad mot Andersson rikta åtal för delaktighet i det brott, hvarom ransakningen mot Husberg eger rum. Jonas Andersson förständigades att yttra sig öfver åtalet, utan afseende å hvad han förut såsom vittne berättat; men han tillkännagaf, att som hans vittnesberättelse öfverensstämmer med sanning, så hade han intet att tillägga eller fråntaga densamma. Svaranden Husberg förklarade sig nu mera vara i tillfälle styrka, att den skuld, för hvilken kartorne blifvit hypotiserade, tillkommit år 4835, och således under den tid då Husberg hade om händer karte sigillate försäljningen bos herr lagmannen Elfving. För detta ändamål företedde Husberg en af honom till Jonas Andersson d. 4 April 1855 utgifven skuldsedel å 300 Rdr Bko, å baksidan hvaraf Husberg tecknat, att kartor för ett belopp af 489 Rdr 24 sk. Bko, honom tillhörige, förvarades hos Jonas Andersson och skulle derstädes förblifva såsom hypotek för omstående skulden. Under sednare datum, d. 23 Maj berörde år, hade Husberg å samma skuldsedel ytterligare förskrifvit 200 Rdr Bko, betalningsbara påföljde hösten, likasom förstnämnde summan. Jonas Andersson fick bese ifrågavarande skuldsedeln, och instämde i Husbergs uppgift, att, för deri upptagne beloppet, kartorne blifvit hypotiserade; men huru, om så varit händelsen, Husberg, hvars befattning hos herr lagmannen Elfving upphörde 1836, kunnat mera än en gång till års inventering låna större eller mindre del af kartepartiet, Visste hvarken Jonas Andersson eller Husberg att upgifva. Ränta å förskrifna summorne liqviderades vid hvarje års slut, men inventering af hypotiserade kartorne, som under tiden af Jonas Andersson försåldes, skedde ej förr än slutliqvid uppgjordes, hvilken omständighet Jonas Åndersson dock kort derefter rättade derhän, att efter hvarje ting inventering skedde af qvarvarande partiet, så att Husberg betalade räntan endast å så stor del af skulden, som icke med försålde kartorne blifvit betäckt; och den motsägelse, som förefinnes emelJan denna uppgift och anteckningarne ä baksidan af skuldsedeln, att ett års ränta blifvit qvitterad på de å andra sidan stående skuldsedlar), samt ränta vidare upptagen såsom betald atill dato 1837, förklarade Jonas Andersson endast härleda sig från hans okunnighet om sättet för liqvidationer samt den ringa vigt, som i dessa omständigheter förefunnits, enär Husberg till Jonas Anderssons redlighet hyst ett oinskränkt förtroende. Husberg försäkrade, att liqvid af så väl kapital som ränta skett på det sätt Jonas Andersson sednast uppgifvit; och hvad angår vittnet Lars Abrahamssons berättelse, synes den för Husberg-så orimlig, att han hoppades det någon uppmärksamhet deråt ej skall af rätten varda lemnad; men då Husberg erinrades, alt han på samma sätt förklarat hvarje vittnesberättelse, såsom tingsskrifvaren Geddas, vice kronofogden Löndahls med fleres, för orimlig eller