för gifvet. Men hvad skäl kunde man då äga att
befara en orättvis dom? En Konung är väl partie
egale — åtminstone partie egale — emot en Bruks-
inspektor, och torde icke behöfva frukta nägot nog
mäktigt infiytande af denne, för att han skulle kunna
obehörigt verka på domrarne. Hvad kan det då vara
för en farhåga, som gjort Ombudet så angeläget
ait vilja klippa nästan hvarenda fjäder ur kompro-
missens vingar? Man har ju annars vant sig att
frukta för rättegångar med jordens mäktige, emedan
de ansetts hafva i sin hand tusentals medel att in-
verka på de dömande; och man äger då förvånas öf-
ver symptomer af en alldeles motsatt fruktan; man
äger fråga: huru kan Konungen frukta en rättegång
mot undersåten, ifall han vet sig hafva rätt? Skulle
möjligen dessa olycksaliga enskilda egendomar hafva
bragt sakerna derhän, att Ombuden, anse rådligast
att undvika pröfning af Konungens rätt, åtminstone
i de orter, der egendomarne äro belägna och deras
förvaltning lemnat spår efter sig? Just i förevaran-
ie rättegång framskymtar väl, att opinionen i Norr-
land bör vara likasom en smula betänklig; men vi
skulle dock tro, att äfven der icke bör saknas en
uppsättning till en kompromiss, inför hvilken Sverges
Konung kan vänta sig rättvisa. Eller är det icke
rältrisa, utan devouement, raan fordrar? Ar man
pesatt al den ohyggliga tanken, att allt folk-element,
ula af embete och befordring-intressen icke bundna
versoner inom en monarki nödvändigt måste vara
iender till monarken? Eller är det blott i Norr-
and? Om så icke är, hvarifrån kom då det der
wuriösa förbehållet, att kompromissen skulle döma
itan afseende på den enes eller andres ställning i
ifvet?
Om nu, såsom sagdt är, Grave stämmer till dom-
stolarne i Norrland (ty kompromiss derstädes synes
icke vara att påräkna), och om domstolarne förklara
ig obehörige, så skall Svea Hofrätt säkerligen fast-
ställa äfven det beslutet; och de skola nog finnas,
om gilla fastställelsen, såsom en utöfning af Hofrät-
ens pligt att skydda royauteen, hvilket, tycka de,
cke blott sker genom att förklara, att denna har
ätt, utan lika väl genom tillstängande af alla utvä-
ar för andra att någonsin bevisa, det hon har orätt.
lWoyauten, tycka dessa politici, är skyddad, blott
ennes pengar skyddas. Dessa må, enligt deras tro,
isserligen spenderas, men på välgerningar. öfver
vilka man kan afge långa förteckningar i Återblic-
ar och annorstädes; men der kan icke inflyta hvad
om utbetalas till Inspektorer eller andra, som möj-
igen påstå sig åtnjuta betalning, icke välgerning.
Hvad de af Grave uppgifna facta angår, så kan
aturligtvis ingen på förhand afgöra, huru tillförlit-
ga de i allo äro. Vissa tecken tyckas dock antyda,
tt icke allt är lösligt; och en tusendedel vore san-
erligen nog. Den ende, som försökt invända något,
r Öfverste Klingstedt; och huru bedröfligt det af-
öpte, -hafva alla sett. Ingen mera har ansett tjen-
igt att öppna sin mun till ordspråk. Z
EARLIER -