85
CC I Götheborgs Handels- och Sjöfarstidnin
läsas följande reflexioner:
Åter en akt af Graveska rättegång-dramen är uf
speid: Svea Hofrätt har förklarat, att Kämnersrätte
icke behöfde upptaga målet. Vi förmoda att G. kor
mer att stämma vid de norrländska domstolarne
men vi förutse att dessa äfven skola visa ifrån si
målet, åtminstone de flesta af de deri förekommand
frågor; ty ingen lärer kunna begripa, hvad en härads
elier bergstings-rätt i Norrbotten skulle kunna hafy:
att bestyra med kostnader för resor i andra orter
med löften och kontrakter gifna i Stockholm, elle
med derstädes förspilld tid, med assignationer, drag
na på i bufvudstaden boende personer och der ac
cepterade och slutligen vägrade. ÅA propos af dett:
sistnämnde, så har man begynt berätta om lagsök
ning, som G. skall hafva anställt just i Norrbottei
om en vägrad anvisning, och der ban skall sedermer
försuttit förelagd stämningstid. Men oss synes, att
om någonting dylikt verkligen funnes att mot ran
nens anspråk andraga, borde man icke blott berätt:
derom, utan framhafva så vigtiga kardinal-skäl; t:
det tyckes icke vara målets juridiska utgång, son
här egentligen göres vederbörande behof, utan en re
habilitation af en i grund skakad opinion. Att för.
lora några tusende riksdaler, eller rättare att slipp:
betala dem, är visserligen en god sak; men en omät
ligt bättre är att förstöra så obehagliga intryck, som
de, dem denna sak väckt öfver land och rike. De
finnes väl menniskor i en sådan ställning i lifvet, at
ondt rykte och godt rykte kan vara dem nära likgil
tigt, blott de vinna de materiella fördelar, de önska;
men bland dessa personer är visst icke en Konung.
Hans regerings-åtgärder, hans officiella verksamhet,
hans offentliga förhållande till de styrda, kunna al-
drig undgå en sträng, ofta orättvis dom, som dock
historien snart skall pröfva; men i det enskilda må-
ste han vara så ren, att icke ens en misstanka om
egennytta eller bristande ordhållighet eller dylikt får
en dag vidlåda honom, utan måste genast afskuddas,
Detta är ofta svårt nog, nemligen om misstankan
kringsprides på sqvallrets smygvägar; men hafva de
acta, hvarpå bon grundas, blifvit offentligen fram-
agda, då finnes lyckligtvis icke den ringaste svårig-
het att häfva den claka impression, de frambragt.
Detta sker dock visst icke på det sätt, att man
naket säger, att de utbasunade facta äro falska, men
i och med detsamma använder advokaturens alla for-
malistiska utvägar alt — — hindra undersökn.ng,
genom invändningar mot domstol, genom påståenden
om försuttna fatalier, om flera parter o. s. v. Aro
dylika invändningar alldeles påtagligen välgrundade,
så kan ingen vara af sin ställning i lifvet förbunden
att lemna dem obegagnade; men finnas vid dem så
;vära betänkligheter, som det verkligen visar sig i
detta mål, då borde man länge besinna sig, innan
nan tillgriper den utvägen att söka undgå rättegång.
Usken är större, än vinsten någonsin kan blifva.
Ivad skulle t. ex, hafva riskerats vid att medgifva
rrave kompromiss — nemligen en verklig kompro-
niss, icke cn stympad kompromiss, en skugga, ett
ipptåg —? Naturligtvis, i värsta fall, icke mera än
wvad Grave yrkade, d. v. S. ena summa, hvaraf kon-
raparten skulle haft föga känning, Men hvad var
leremot att vinna? Möjligtvis befrielse från betal-
ling, och en befrielse, hvarmed heder varit, sedan
lla de rättegångsförmåner, som billigtvis kunde be-
äras, blifvit så liberalt och loyalt medgifna. Men
m nu detta icke inträffat, Om kompromissen slutli-
en dömt till betalning, så hade denna dom, likasom
Ila andra domar, varit antingen rättvis eller orätt-
iss Att slingra sig undan en rättvis dom kan in-
on, minst en Konung, önska; detta få vi väl antaga