studentexamen prunka med mycket höga betyg i mån
ga ämnen, uppfylla i längden de stora förhoppninga
man gjort sig om dem, efter detta första lysande ste
på lärdomens bana; då deremot de, som sammanträng
sin kraft, vanligen blifva de dugligaste, och uthärd
längst. Den, som i sin ungdom med allvar lagt si
på ett eller annat bildande ämne, sådana som mathe
matik och klassiska språk, har äfven vanligen förmå
ga att studera sig in i andra när det behöfves, elle
det vetenskapliga intresset så kräfver och väcker hå
gen att lära sig dem. MHufvudsaken är, att kärlekei
för studier lifvas, att vana vid arbetsamhet och ord
ning förvärfvas, samt att det unga sinnet blir tillbål
let att icke känna tillfredsställelse, förrän det lärda ä
klart, redigt och grundligt inhemtadt. Detta mål ä
vigtigare, och derföre mera värdt att eftersträfva, är
sammanhopandet ai en massa kunskaper, som, genor
sin oreda och brist på inre sammanhang, nedtynk:
sinnet, fororsaka en tidig slapphet och qväfva all mun:
terhet och sjelfverksamhet. Det vissa är, alt special
betygen vid studentexamen befordra en förderflig lex
läsning, hvars följder sträcka sig genom lifvet. — Förs
läser man sina lexor till denna examen, som för mån:
ga är det högsta mål, till hvilket de sträfva; och se
dan detta prof med någorlunda heder blifvit genom:
gänget, tages icks sällan för nägon tid en behöflig
hvila efter det stränga arbetet. Ifall någon ytterligare
examen skall tagas, bereder man sig dertill på samma
sätt, som till den första, vanligen på sista stunden
för att vid slutinventeringen hafva sitt kunskapsförråc
i minnet; och sedan alla examina äro förbi, upphör
man att studera, såsom nu mera öfverflödigt. Sitter
något qvar i minnet, så är det väl: men om man ock
så efter några månader glömt det mesta, så har man
en gång fått betyg öfver sina kunskaper, och det är
just detta, man sökt; det enda, man behöfver. Derpå
kan man sedan bygga sin framtida befordran och lyc-
ka. Att mycket, som blott är minnesverk icke annat
kan än glömmas, är ganska naturligt: men äro studier-
na rätt ställda, så är det mycket, som blir en be-
hållning för lifvet, och ger åt sinnet bäde skicklighet
och lust att, när så behöfves, tillegna sig hvad som i
öfrigt kan blifva föremål för menskligt vetande. I-
medlertid har det genom nuvarande förhållande blil-
vit en egen konst att stå examen, och en annan konst
att bereda dertill. Vid terminernas början, isynner-
het om hösten, då de fleste stndentkandidater uppkom-
ma till akademien, äro endast de mest försigkomne
beredde att genast låta examinera sig. De fleste upp-
skjuta dermed största delen af första terminen, mån-
ga ända inpå den andra, ja, somlig2 ännu längre, in-
nan de blifva färdiga: nägra blifva det aldrig De
tro sig behöfva någon tid att höra sig före, innan de
blifva färdige, och undertiden taga de undervisning af
någon äldre student eller ung magister, som för dem
Då ett helt eller halft ark uppsätter, och med dem
zenomgår, hvad de för hvar examinator behöfva läsa
öfver, för att bestå profvet. Dessa extra-uadervisare
kunna också på förhand förvissa dem, icke endast om
de skola lyckas eller ej, utan till och med huru högt
betyget i hvart ämne bör blifva. Och dock är det
ust för den verkliga dugligheten, som den vanliga
nopsummeringen af approbatur och laud:tur med deras
mellangrader, minst passar. Derna måste på annat
sält än nu öfligt är, bedömas. Härom skulle man
snart öfvertyga sig, om pröfningen i språk vore an-
norlunda inrättad, än den nu är. Nu förhöres i ett
törre eller mindre pensum, hvaröfver sedan gifves
vetyg; men examinandens färdighet att tänka och för-
atta något på egen hand undersökes alldeles ieke.
Om ett skrifprof anställdes lika strängt som läsprofyet,
kulle man troligen icke sällan erfara, att omdömet om
Ien examinerades kunskaper skulle utfalla helt olika,
not hvad det nu utfaller. Mången, som tyckes för-
jena ända till det högsta betyget för den lexa, han
senomgått i de klassiska språken, skulle kanske knapt
ara berättigad till något öfver det lägsta, om han
lefye ålagd att på dem öfversätta eller författa. Till
;ch med om man lemnade både klassiska och moder-
va språk å sido, skulle ett skrifprot på modersmålet
nåbända slå föga bättre ut.
Igen a es