Ånn a 1
Oroligheterna i Irland hafva otvifvelaktigt till!
en del tillfälliga anledningar. Tories makt och
OConnels egna ställning hafva utöfvat stort in-
flytande på dem; men alt tro, att ett ombyte af
minister eller OConnels aflägsnande skulle åter-
föra freden i Irland, vore att myeket bedraga sig.
OO Connel har icke skapat oroligheterna, utan oro-
ligheterna bafva skapat honom. England har till
hälften gjort sig till lag att endast sysselsätta sig
med Irländarne, då dessa genom allvarsamma rö-
relser med våld rycka dess blickar till sig. Så
snart freden är återställd till det yttre, återfaller
England i sin stolta likgiltighet. Men så ofta det
än iyckas att stilla dessa oroligheter, så skola!
de dock städse återvända, så länge deras djupare,
allmänna anledningar icke äro undanröjda. Det
har gifvits uppror i Irland före OConnel, och
de skola icke dö ut med honom. OConnel be-
römmer sig med rätta deraf, att — om man så
får säga — systematiska oroligheter, i hvilka
folket sträfvar efter elt visst, medvetet mål, ge-
nom honom trädt i stället för de blodiga upp-
resningar, hvilka förr ödelade Irland. England
kan lätt bryta stafven öfver honom och inför
verlden påbörda honom all ansvarighet; men inom
sig sjelf känner engelska regeringen väl, att verl-
den tillskrifver honom större makt, än han, en-
ligt dess egen öfvertygelse, besitter. Individer
kunna drifva det jäsningsärne, som utvecklat sig
inom folket, till utbrott, men de kunna icke skapa
det. Om icke elementerna till en revolution vore
förhanden i Irland, så vore OConnel ej så mäk-
tig. Genom att smickra folkets böjelser, skulle
han kunnat framkalla ett öfvergående utbrott; men
oaktadt alla sina stora natursgåfvor, skulle han icke
kunna uppfylla en hel nation med en enda känsla,
en enda id, om icke denna känsla, denna ide
redan länge lefvat i dess hjertan. Icke sir Ro-
bert Peel, icke lord John Russel, icke OConnel
hafva frambragt Irlands fiendtliga ställning mot
England; roten till allt ondt är Irlands andliga
författning, den protestantiska, irländska kyrkan.
Den protestantiska kyrkan är i Irland den frem-
mande kyrkan, den hatade kyrkan, hvilken in-
trängt i eröfrarnes följe och qvarstår såsom det
lefvande beviset på ett fyrahundraårigt tyranni.
Så länge denna exotiska planta suger folkets märg;
så länge sju millioner menniskor i Irland se sin
nationalreligion förtryckt, så länge skall Irland icke
hafva fred,, och så länge skall England också en-
dast skenbart njuta den. Lord John Russel sade
heit nyligen i Underhuset: Irlands politiska till-
stånd är icke ordnadt sedan den lagen utkom,
som hvilade på den fiktionen, att inga Katholiker
funnos i Irland, som öfverallt såg blott Protestan-
ter, emedan den ville se det. Många af de nu
bestående institutionerna grunda sig på denna fal-
ska föreställning. Man bar medgifvit Katholikerne
åtnjutandet af de borgerliga och politiska rättighe-
terna; må man då ombilda Irland efter de benof,
hvilka man genom emancipationsakten erkänner
vara förhanden.n
Och lord John Russel tillade med hela den
vigt, hans namn, hans karakter och hans talang
förläna bans ord, att det vore omöjligt att lemna
irländska kyrkan i den författning, hvari den för
närvarande befinner sig. Väl går han icke utöfver
denna bekännelse; fastän hufvudman för det libe-
rala partiet, glömmer han icke, att han är pro-
testant och Engelsman; men den, som icke blindt
svärmar för engelska. kyrkans supremati, drager
sjelf slutsatsen.
Hvarföre skall Irland beständigt betala för Eng-
land och Skotiland? Hvarföre behandlas icke re
ligionsfrågan i Irland såsöm en fråga, som angår
Irland? Alia de, hvilka samvetsfriheten ligger
om hjertat, förskräckas af den dubbla skuggsidan
hos den protestantiska kyrkan i Irland, att den
är den af staten anbefallda och tillika den, bvar-
till den afgjorda minoriteten af landets belfolkning
bekänner sig. I alla länder, der statsreligion är
till, har denna åtminstone den ursäkten, att den
är majoritetens religion; men i Irland se vi den
bedröfliga, onaturliga företeelsen, att staten upp-
rätthåller en lära, som är likgiltig för folket, eller
som det afskyr. Man skall måhända invända, att
jag betraktar Irland såsom oafbängigt, icke såsom
en del af det förenade Storbritannien; men har
Skottland icke en statsreligion, som är majorite-
tens, och en kyrka, som är skiljd från den ea-
gelska? Om England uppställer såsom grundsats,
att staten blott bör erkänna en enda religion,
hvarför tillämpar det ieke denna grundsats på
Skottland? Hvarför är den presbyterianska kulten
FEITOISETTLLINASEDE II PSTN IFERTSTE CY ENS SAST SERIENS BOTAS TI SARI