skall behöfvas. Tillåter grefvinnan att jag får aflägsna mig? Han blef i detsamma varse att tårar voro färdiga att utbryta i grefvinnans ögon. Hon sjönk ned på soffan. Han skyndade till hennes bjelp. pDet är ingenting farlistn, sade hon snyftande. Hon räckte doktorn handen. Efter en temligen lång paus sade hon, knappt hörbart: ,Tro, men säg inte — att jag är en tokal Min grefvinna! en läkare bör känna alla sjukdomar — jag hoppas att min närvaro ej varit förgäfves. Doktorn tryckte grefvinnans band, och gick. Curt var ännu i förmaket. Han låtsade som han icke hörde, att dörren öppnades, eller att det gick någon igenom rummet, utan stod med armarne i kors, betraktande en tafla. Alastor sökte att läsa i doktorns ansigte, Jag bar varit lycklig i mina kurer i dag, sade doktorn leende. Alastor fattade raeningen i dessa ord. Doktorn kunde icke uppehåll sig längre. Flere sjukbesök väntade bonom, han tog afsked — Alastor tryckte hans hand. Stjernerantz befann sig i en ganska egen belägenhet. Han gick fram och tillbaka i förmaket. Ibland skar han tänderne af. raseri, ibland tvärstannade han, liksom begrundande något. Redan hade en halftimma förlupit sedan doktorn afreste, hvarje minut hade ban väntat att bli kallad in till grefvinnan — försäfves. Han hade sett Alastor och bans syster oå in till grefvinnan, och återkomma derifrån, med ett förnöjdt utseende. Ingendera af dem hade lerånat honom någon uppmärksamhet. å Nej, det är Omöjligt! han är ju gammal, han också Man har aldrig hört talas derom. Men