stora planer; med ett ord, att skapa hos folket en moralisk känsla och förmå det att tillämpa denna känsla på alla sina regeringar, alla sina stora män och på sig sjelf; ja, då vågar jag säga, att man gifvit folket mycket mer än välde, mycket mer än makt, mycket mer än -styrelse, ty man har gifvit det medvetenhet, omdöme och beherskning af sig sjelf: man har satt det öfver alla regeringar. Den dag, då folket i verkligheten är värdigt att regera, då skall det -ock regera; då är föga vigtigt under hvilken form och under hvilket namn. Styrelserna äro till slut ändock endast den gjutform, hvari ett folks staty kastas, och hvari den antager den skapnad, som passar för dess mer eller mindre fullkomliga natur. Hvart:ll tjenar det väl att tjugu gånger: förändra formen, om ni icke ombyter leran? det skall ju då förblifva samma massa. Det är folket som ni måste förbättra, och regeringarne skola då förbättras efter dess föredöme. Sådant folk, sådan regering, varen öfvertygade derom: också då ett iolk beklagor sig öfver sin, är det emedan det icke är värdigt att hafva en annan. Redan på sin tid gaf Tacitus denna dom; den gäller än i våra dagar. Men edert försök att göra historien mera populär, har hos mig uppväckt en tanka, som sedan tio år slumrat i min själ, en tanka, som jag framställt att förverkliga, ömsom till mitt lands stora partier och dess regering, men som de låtit falla till jorden med liknöjdhet, emedan det icke var ett krigsvspen att strida med, utan ett förbättringens och fredens verktyg för att ombilda nationen; se här denna tanka: Jag har sagt miz: Vår tryckfrihet, vår styrelseform med sina öfverläggningar och sin offentlighet, vår industriella rörelse och framför allt vår primarundervisninz, inrättad i våra 40,000 kommuner, utsprida med en stigande frikostighet de elementära kunskaperna i befolkningens lägre regioner; det vill söga, att allt detta gifver färdighet, vana och behof af läsning åt betydliga massor af nationen. Men efter att hafva skapat detta behof; hvad gilfver man den väl för att tillfredsställa det? hvad skrifver man för det? Intet. Vår uppfostran, vi, söner af rikedonfen, ledighetens privilegierade, fortfar utan albrott un der bela vår ungdom och äfven under hela vårt lif. Efter den e!ementarundervisning, som vi redan insupa på vår moders knän, emottaga oss skolorna, och vi gå derifrån till de stora universitetskurserna, vi höra de namnkunniga lärare, som staten lönar åt oss i hufvudstäderna; vetenskaper, fi!osofi, humaniora, politik, allt uppdukas för oss med fulla händer, och om detta icke är nog, öppna sig för oss outtömliga boksamlingar. Tidskriter och otaliga tidningar, som vårt välstånd tillåter oss att hålla, arbeta för oss hela veckan, alla nätter, för att hvarje dag föda vårt förstånd med alla menskliga kunskaper och uppkalla det till lätt arbete och ett ständigt begrundande. Under en dylik kur dör blott den, som icke kan lefva, den till allt oskicklige eller den liknöjde. Lifvet är ett studium ända till döden. För folkets barn åter är det icke så Äfven de hafva dock sin andel i ledigheten. Helgoch hvilodagar, vinteraftnarna, sjukdomstiderna, ledighetsstunderna: det finnes intet yrke, i hvilket icke en del af dagen eller lifvet kan egnas till läsning. Huru många lattimmar för edra 500.600 soldater i deras garnisoner, för edr: 60,000 sjömän på. däcken, då hafvet är stilla och vinden jemn; huru många för edra otaliga arbetare, som vanligtvis hvila sig eller trötta sig al sysslolöshet, 48 timmar i veckan; buru många för qvinnorna, gubbarna, barnen öch vallbjonen. som vakta edra hjordarl och hvar finnes väl förståndsfödan för hela denna hop? Hvar är väl massornas moraliska och dagliga bröd? Ingenstädes. En katekes och några psalmer; se der deras anpart. Nåsra svarta brott, berättade i eländiga verser, framställde i afskyvärda drag, och med en spik fästade på kojans väggar, se de deras bibliotek, deras konst, deras museum! Oct för de mera upplysta, några uteslutande politisk: jurnaler smyga sig väl in, tid efter annan, i byn: värdshus och bära fram till dem intrycket a våra parlamentariska debatter, några namn på menniskor att hata, och några populiriteter at sönderslita, liksom man utkastar trasor åt hun darne för att bita uti. Se der deras medborger liga uppfostran! Hvad för ett folk vill ni vä skall deraf kunna uppstå? Nå väl, jag bade tänkt att fylla denna omäöt liga lucka i massornas moraliska och intellektuell: lif, icke endast: med böcker som man tager, läse en gång och aldrig mer, utan genom den end: bok, som aldrig slutas, som återbörjar hvarje dag, som man läser, så alt säga, utam att vel: det, till följd af denna omättliga instinkt för ny2 HI Il öefsac Tillåtaw oarafaeinnan ab Lo mm e