stora planer; med ett ord, att skapa hos fol-
ket en moralisk känsla och förmå det att til-
lämpa denna känsla på alla sina regeringar, al-
la sina stora män och på sig sjelf; ja, då vågar
jag säga, att man gifvit folket mycket mer än
välde, mycket mer än makt, mycket mer än
-styrelse, ty man har gifvit det medvetenhet, om-
döme och beherskning af sig sjelf: man har satt
det öfver alla regeringar. Den dag, då folket i
verkligheten är värdigt att regera, då skall det
-ock regera; då är föga vigtigt under hvilken form
och under hvilket namn. Styrelserna äro till
slut ändock endast den gjutform, hvari ett folks
staty kastas, och hvari den antager den skapnad,
som passar för dess mer eller mindre fullkomli-
ga natur.
Hvart:ll tjenar det väl att tjugu gånger: förän-
dra formen, om ni icke ombyter leran? det skall
ju då förblifva samma massa. Det är folket som
ni måste förbättra, och regeringarne skola då för-
bättras efter dess föredöme. Sådant folk, sådan
regering, varen öfvertygade derom: också då ett
iolk beklagor sig öfver sin, är det emedan det
icke är värdigt att hafva en annan. Redan på
sin tid gaf Tacitus denna dom; den gäller än i
våra dagar.
Men edert försök att göra historien mera po-
pulär, har hos mig uppväckt en tanka, som sedan
tio år slumrat i min själ, en tanka, som jag fram-
ställt att förverkliga, ömsom till mitt lands sto-
ra partier och dess regering, men som de låtit
falla till jorden med liknöjdhet, emedan det icke
var ett krigsvspen att strida med, utan ett för-
bättringens och fredens verktyg för att ombilda
nationen; se här denna tanka:
Jag har sagt miz: Vår tryckfrihet, vår sty-
relseform med sina öfverläggningar och sin offent-
lighet, vår industriella rörelse och framför allt
vår primarundervisninz, inrättad i våra 40,000
kommuner, utsprida med en stigande frikostighet
de elementära kunskaperna i befolkningens lägre
regioner; det vill söga, att allt detta gifver fär-
dighet, vana och behof af läsning åt betydliga
massor af nationen. Men efter att hafva skapat
detta behof; hvad gilfver man den väl för att till-
fredsställa det? hvad skrifver man för det? In-
tet. Vår uppfostran, vi, söner af rikedonfen, le-
dighetens privilegierade, fortfar utan albrott un
der bela vår ungdom och äfven under hela vårt
lif. Efter den e!ementarundervisning, som vi re-
dan insupa på vår moders knän, emottaga oss sko-
lorna, och vi gå derifrån till de stora universi-
tetskurserna, vi höra de namnkunniga lärare, som
staten lönar åt oss i hufvudstäderna; vetenska-
per, fi!osofi, humaniora, politik, allt uppdukas för
oss med fulla händer, och om detta icke är nog,
öppna sig för oss outtömliga boksamlingar. Tid-
skriter och otaliga tidningar, som vårt välstånd
tillåter oss att hålla, arbeta för oss hela vec-
kan, alla nätter, för att hvarje dag föda vårt
förstånd med alla menskliga kunskaper och upp-
kalla det till lätt arbete och ett ständigt be-
grundande. Under en dylik kur dör blott den,
som icke kan lefva, den till allt oskicklige eller
den liknöjde. Lifvet är ett studium ända till
döden. För folkets barn åter är det icke så
Äfven de hafva dock sin andel i ledigheten.
Helg- och hvilodagar, vinteraftnarna, sjukdoms-
tiderna, ledighetsstunderna: det finnes intet yrke,
i hvilket icke en del af dagen eller lifvet kan
egnas till läsning. Huru många lattimmar för
edra 500.600 soldater i deras garnisoner, för edr:
60,000 sjömän på. däcken, då hafvet är stilla
och vinden jemn; huru många för edra otaliga
arbetare, som vanligtvis hvila sig eller trötta sig
al sysslolöshet, 48 timmar i veckan; buru många
för qvinnorna, gubbarna, barnen öch vallbjonen.
som vakta edra hjordarl och hvar finnes väl för-
ståndsfödan för hela denna hop? Hvar är väl
massornas moraliska och dagliga bröd? Ingenstä-
des. En katekes och några psalmer; se der de-
ras anpart. Nåsra svarta brott, berättade i elän-
diga verser, framställde i afskyvärda drag, och
med en spik fästade på kojans väggar, se de
deras bibliotek, deras konst, deras museum! Oct
för de mera upplysta, några uteslutande politisk:
jurnaler smyga sig väl in, tid efter annan, i byn:
värdshus och bära fram till dem intrycket a
våra parlamentariska debatter, några namn på
menniskor att hata, och några populiriteter at
sönderslita, liksom man utkastar trasor åt hun
darne för att bita uti. Se der deras medborger
liga uppfostran! Hvad för ett folk vill ni vä
skall deraf kunna uppstå?
Nå väl, jag bade tänkt att fylla denna omäöt
liga lucka i massornas moraliska och intellektuell:
lif, icke endast: med böcker som man tager, läse
en gång och aldrig mer, utan genom den end:
bok, som aldrig slutas, som återbörjar hvarje
dag, som man läser, så alt säga, utam att vel:
det, till följd af denna omättliga instinkt för ny-
2 HI Il öefsac Tillåtaw oarafaeinnan ab Lo mm e