måste ni göra något, som ända hittills icke blifvit gjordt: gif samvete åt historien. Se der tidens fältrop och det värf, som är värdigt folket och er sjelf! Med en sådan historisk procedur skall ni måhända mindre omedelbart behaga. massornas passionerade inbillning; men ni skall tjena tusenfallt bältre dess sak, dess interessen, dess omdöme. Ett exempel: se här en af seklets största tilldragelser, en af dessa dagar som för länge afgöra en revolutions, en nations, ett väldes öde: den 48 Brumaire. Ni skall säkerligen berätta om den; huru skådar ni den? Sker det från ärans synpunkt? Den bländar, den lyser, som en bar. värja; den hvirflar såsom stoftet från en sqvadron, hvilken rider förbi och fyller örat med buller, ögat med glans! Se der en man, utgången utur lägren, kommande långt ifrån, föregången af sitt namn, stödd på sitt rykte, vand vid krigslydnaden, tröttad genom långsamheten, motståndet och det besvärliga bullret af en parlamentarisk styrelse, otålig öfver det långsamma och kollektiva arbetet ait grundlägga friheten; en man som begagnar ögonblicket af allmänna andans modfäldhet, som stiger till häst i spetsen för några grenadierer, bryter hela den republikanska machinen med sin sabel, och säger: Gif mig makten; j veten blott att tala, jag skall handlal Han lyckas; revolutionen faller i hans händer; han ombildar den efter sitt behag och gör deraf allt hvad han vill; som han ej förstår att deraf göra en nation, gör han i stället deraf en här; ban slungar denna mot veriden, han berusar den af segrar, han låter dem kröna sig. Allt detta är skönt! låt det ljuda, lät det lysa för massornas ögon; de skola blifva förbländade deraf; men har ni upplyst dem? Betraktar ni åter denna samma tilldragelse utur den nationella patriotismens synpunkt? Den är då universal-monarkien under fransmännens fana; folket skådar sig öfverallt, under bilden af sin segrande här; fransmännens patriotism synes stor, som hela fasta landet; han säger: Europa är jag; han förgudar sig sjelf. Så föreställdt, skall detta fanatisera massorna för en händelse, som beröfvat dem, innan de voro mogna, alla frukterna af rer volutionen och af adertonde seklets moraliska eröfringar. Har ni väl derigenom gjort dem större, eller bältre? Slutligen, om ni betraktar denna tilldragelse ifrån handlingens och den sanna civilisationens moraliska synpunkt, då ser ni deruti en man, åt hvilken hans lands fria styrelse anförtrolt en armåe för att försvara sig emot faktionerna, och som af denna armee gör en militärisk faktion emot sjetfva denna styrelse. Se der en förskräcklig, anarkisk, blodig revolution, som allenast genom allmänna andans kraft och det fria spelet af borgerliga nationer genomgått de bedröfligaste kriser; som tvättat skamfuilt sina händer med brottsligt gjuten blod; rodnat öfver landsförvisningar, börjat söka sin jemnvigtspunkt emellan demagogien och despotismen, och hvars oordnade svängsningsrörelser med hvarje dag alltmer syftade till att stilla sig samt att bestämma sig inom gränserna af en lefvande, men ordnad, frihet. Denna man framstår; han hämmar den revolotionärx rörelsen, just i det ögonblick, då den upphörde att vara konvulsivisk för att blilva skapande. Han gör sig sjelf till en reaktionmot en frihet, som redan börjat alt reagera mot sig sjelf. Man beväpnar sig med all den ånger, alla de obebagliga minnen, alla de apostasier, som en revulution alltid-måste utså på sin väg; han krossar den nyfödda friheten med sjelfva qvarlefvorna af allt hvad den undankastat för att kunna spricka ut; han ombildar ett gammalt styrelsesätt, med den nya tidens saker och namn, han låter tryckpressen retrogradera ända till censur, tribunen till tystnad, jemlikheten till plebej-adel, friheten till statsfängelser, filosofien och religionsfriheten till ett konkordat, tillen staisrelizion, till instrument för sin regering, ja, ända till en kröning och till en påfves undertryckande och fångenskap. Han qväfver öfverallt i Europa kärleken till och det fredliga utstrålandet af de franska idterna, för al! der endast låta lysa våldets och eröfringens förhatliga vapen. Hvilket är slutresultatet af detta dramå med en enda skådespelare, i stället för det som vårt stora, nationella och europeiska revolutionsdrama, ordnadt och lemnadt till sin egen rörelse, kunnat under dessa sista trettio åren utveckla? Ni skådar ju det: ett namn mer i historien, men Europa två gånger i Paris; Frankrikes gränser inneslutna genom den -misstänksamma oron i hela den otillgifna vestern; England, utan medtäflan, verkliggörande ideen af en verldsmunarki på hafvet; och i sjelfva Frankrike, upplysningen, friheten och massorna för obestämd tid hämmade genom denna äre-episod: ja, kanske nödgade, att ännu under ett belt sekel sträfva för att återvinna den terräng, som det förlorat på en dag. Se der) den 48 Brumaire, skådad ifrån de tre synpunkterna! Behöfver jag väl säga er, hvilkendera är min? Men ni kan göra samma prof på hvarje episod af den franska revolutionen. Ötfveralit skall ni återfinna de tre synpunkterra i den rent individuella, äran; den uteslutande nationella, fosterlandskärleken; slutligen den moraliska, civilisationen. Och då ni med sträng logik slutar tll hal