mona de ljusa ögonblicken, och då visa, hur Ilycklic man är genom förnuftet. Alastor visste, hurt verksamt arbete, sysselsältning, Nyttig eller åtminstone oskadlig, är alt skingra en lastbar fantasi — och det var derföre som ban med så mycken tillfredsställelse omfattade det tillfälle, som nu erbjöd sig, alt rikta bans mors håg derpå Väl insåg han, att det låg en visS anstrykning a dårskap i hans mors plötsligen påkomne lust fö: musik, men den var dock af en oskyldig beskaf. fenhet, och borde underhållas, för att qvälva cr större. Menniskor, som hafva en Viss barnslighe i sinnet, äro aldrig oförbätterliga. 1 Alastor låtsade som ban icke märkte att han Mor stigit upp tre timmar före den vanliga ti den. Han prisade morgonens skönhet, och slo upp fönstren, för att lita den friska morgonlu! ten strömma in. Äfven detta var något nytt fö grefvinnan. Ett öppet fönster och döden hade flere år för henne varit detsamma Nu glömd bon sin fruktan och sin shawl — kon visade et förtroende — som dock ieke var ebetänksam hetens. Hon hade velat stiga upp från instrumente! då hon hörde någon komma in i rummet. Mei Alastors bravo, ändrade detta beslut. Bifalle hade uppkallat en rodnad af välbehag på henne kinder. Alastor ledde, som af en kändelse, hen nes blickar åt en spegel. Hon fann att denn rodnad klädde kenne bältre än sminket, hvilke den tidiga morgonen ännu icke lemnat henne ti!l fälle alt begagna. a Alastor bjeipte henne att pårslnna sig en gam mal vals af Mozart, som hon sade gg hafva kun nat i sin barndoms. I