pade — men det var också första gången. Frö ken Louise var engagerad — Linder bjöd ick sin arm åt någon. Händelsen gjorde dock at han kom att sitta bredvid Louise. Kammarherr innan bief qvarsittande i soffan, hon brukade al drig supera. Man hade, för bennes räkning, Ilagat, att det fanns rostadt bröd och smör till tet. Då efter supgen man åter samlades i salongen. blefvo de äfven der upptända ljusen, på allmän begäran, borttagzne. Fullmånan, som icke lät bekomma sig af de ljusa nätterne; kastade sitt sken in genom de höga fönstren. Allt var stilla och lugnt, blommorne doftade nerifrån parterren — man önskade höra musik. Linder tog fram sin viol-och spelade eller, rättare sagdt, sjöng på sill instrument ep enkel, af honom komponerad romans, som på fortepianot ackompanjerades al fröken Louise. Alla voro tysta; äfven sedan stycket var slut, afbröts ej stillheten. Alastor yttrade ett öfvertygande: Det var vackert, riktigt vackert. sÅch är det icke det? inföll Louise lifligt, glad öfver att nåson tyckte som hon. Detta förtröt Sijernerantz, och med en råhet, hvaruti vissa naturer vilja att man skall finna en öfverlägsenhet, kastade han sig in på ett annat gebiet och frågade helt högt, vändande sig till kammarherren: År det sant, att kammarherren tänker göra sig af Med sina foxar på marknaden? Till och med grefvinnan hade svårt att förlåta sin favorit detta osmakliga sätt att skingra intrycket af nöjet; men blef dock litet stött på Alastor, då denne, likväl så pass högt, att det kunde höras af de aldra närmaste, frågade för sig sjelf: . vÄr det sant, att kammarherren tänker antaga Hr Curt till kusk?) Kammarherrinnan iakttog en obrottslig tystnad, hon hade sina orsaker, bon sof. ? Palmfeldtska vagnen körde upp. Mathilda hade