pade — men det var också första gången. Frö
ken Louise var engagerad — Linder bjöd ick
sin arm åt någon. Händelsen gjorde dock at
han kom att sitta bredvid Louise. Kammarherr
innan bief qvarsittande i soffan, hon brukade al
drig supera. Man hade, för bennes räkning, Ila-
gat, att det fanns rostadt bröd och smör till tet.
Då efter supgen man åter samlades i salongen.
blefvo de äfven der upptända ljusen, på allmän
begäran, borttagzne. Fullmånan, som icke lät be-
komma sig af de ljusa nätterne; kastade sitt
sken in genom de höga fönstren. Allt var stilla
och lugnt, blommorne doftade nerifrån parterren
— man önskade höra musik. Linder tog fram
sin viol-och spelade eller, rättare sagdt, sjöng på
sill instrument ep enkel, af honom komponerad
romans, som på fortepianot ackompanjerades al
fröken Louise. Alla voro tysta; äfven sedan styc-
ket var slut, afbröts ej stillheten. Alastor yt-
trade ett öfvertygande:
Det var vackert, riktigt vackert.
sÅch är det icke det? inföll Louise lifligt, glad
öfver att nåson tyckte som hon.
Detta förtröt Sijernerantz, och med en råhet,
hvaruti vissa naturer vilja att man skall finna en
öfverlägsenhet, kastade han sig in på ett annat
gebiet och frågade helt högt, vändande sig till
kammarherren:
År det sant, att kammarherren tänker göra
sig af Med sina foxar på marknaden?
Till och med grefvinnan hade svårt att förlåta
sin favorit detta osmakliga sätt att skingra in-
trycket af nöjet; men blef dock litet stött på
Alastor, då denne, likväl så pass högt, att det
kunde höras af de aldra närmaste, frågade för sig
sjelf: .
vÄr det sant, att kammarherren tänker antaga
Hr Curt till kusk?)
Kammarherrinnan iakttog en obrottslig tystnad,
hon hade sina orsaker, bon sof. ?
Palmfeldtska vagnen körde upp. Mathilda hade