medelväg. Vi hafva på så länge inte roat oss
.illsammans — vädret är så vackert, och, jag tror
inte det är fuktigt i gräset ännu — det skulle
väl inte roa fröken att springa enkeleken, om det
andra herrskapet vill?, — Mathilda fann sig
smickrad af, dels att Alastor sade det der till-
sammans, och dels att han icke Jade lilla fram-
för fröken. Ögonblicket derefter tog hon Alastors
arm, och lemnade med honom salongen. Tar
sig inte illa ut,, sade en af de gamla fröknarna
betydelsefulit åt kammarherrinnan, glömmande att
Mathilda var blott hennes stjufdotter. En sötsur
min, hvari dock den sednare ingrediensef var
den öfvervägande, blef det enda svaret.
Nej, se hvad de ha roligt der nerel skrek o-
betänksamt Clemence, och reste sig i detsamma,
dervid kastande på Linder en frågande blick, om
han inte hade lust att göra sällskap. Han gjorde
intet motstånd, och utan att rätt veta hur det
gått till, bade han henne under armen. Vir lär
väl få lof att bli ett par! anmärkte skämtsamt
mamsell Clemence, då hon fick se alla de andra
vara parvis uppställda. Sekter Kladd var enk-
ling, och förblef det en lång stund, ty damerna
sprungo för honom förtvifladt, isynnerhet mam-
sell Clemence, som fruktade att skiljas från sin
magister. Ändtligen lyckades han fånga en a
småfröknarna, hvarigenom Alastor blef enkling
Nu gjorde sig icke mamsell Clemence mera all.
deles så brådtom. Grefve var ändå grefve, och
dessutom skulle det väl bli för enformigt at
springa med magistern hela aftonen, helst hor
icke fann honom så munter, som hon hade på
räknat. Linder hlef således enkling. Nästa pa
var fröken Louise och den unge studenten.
ögonblicket tog han henne, och när det bief dera
tur, snarare flög än gick han. Se nu kan ma
gistern springal sade guvernanten lite förtryt
samt. Enkleken omvexlade med hök och duf
van, kurra gömman, 0. s. v., och alla komm
öfverens om, att de aldrig halt så roligt