sjelfyve slutligen måst erkännas, har såsom ett bevis, att dylika föreningar äfven emellan monarkiskt styrda riken kunna uppstå, naturligtvis i Danmark väckt stor uppmärksamhet. Derefter var middagsmåltid för 4,200 personer, och festen slutades med en stor bal, m. m. — ned) — På den lista öfver hufvudstadens tidsfördrif, som vi anförde i Lördagsbladet, nämndes äfven en ny femaktskomedi på Djurgårdsteatern. Den gafs i Lördags första gången, i Söndags för den andra och i går för den tredje. Titeln: Fullmakten, eller Så går det till i smyg, annonserar den genast som en intrigpjes, och detta är ock förhållandet. Den är af fransk bärkomst, sedermera något förtyskad, som det tycks; och en af dessa produkter, som fjettra åskådarens uppmärksamhet ovilkorligt från början till slut, när de utföras väl, som händelsen var här, utan att för öfrigt kunna tillerkännas något värde som konstverk. Hufvudhandlingen är en dubbel intrig, och om vi här framställa grundläggningen dertill, utan att sysselsätta oss hvarken med invecklingen eller utvecklingen, så torde vi ha gjort just tillräckligt för att åt dem som besöka Djurgården ge anvisning på en rätt rolig afton, utan att vi ändå på förband skada intresset för pjesen. Den gafs för första gången till förmån för Hr Malmström, som föreställde en af hufvudpersonerna: baron vSehwarlzau, direktör i en aktiebyrå. Det är en gammal ungkarl, som blifvit rik genom sin sluga vård af aktiebolagets medel, och nu inbillar sig att Parisiskornas förklarade tycke för de presenter af juveler och turkiska shawlar han kan erbjuda dem, är detsamma som tycke för hans personliga behag, restaurerade medelst smink, en svart peruk och lösvador. Han drar ej ens i betänkande vid sina 50 år att göra sin kur på samma gång åt två skönheter: den ena en ung fru Dorn, den andra en mamsell Rosa, en af dessa så vigtiga personager bland könet, som förestå en parisisk atelier för modebandeln. Han har likväl det missödet att hos dem begge vara förekommen af en mera ung och gynnad rival, som tillika är tjensteman i hans embetsverk, aktiebyrån. Medtäflarens hyllning för den ena damen, fru Dorn, är ganska öppen, af det skälet att Han är hennes egen man, det är nemligen Hr Dorn sjelf, hvilken deremot håller sina artigheter för den vackra modehandlerskan, så mycket hemligare. Han ger sig hos denna ut för ungkarl, och har tagit sig ett annat namn, så att baronen är om hans rivalitet lika okunnig som fru Dorn. Likväl var han till och med enkling när han gifte sig med henne, och han har från sitt första äktenskap förskaffat henne en fullvuxen stjufdotter, för hvilken han litet emellanåt predikar moral. — Baronen, som ej misstänker Dorn för några sidosprång, söker blott att upptaga hans tid och ögon för tjensten uteslutande; han finner alltså i honom en ypperlig embetsman, öfverhopar honom oupphörligt med nya göromål, och ger honom förhoppninzar om byråns indrägtigaste plats näst direktörskapet. Men fru Dorn ör sin man orubbligt tillgifven, och har afvisat baronen tvert och obevekligt. Denne gör då i hast,! på botten af fruns korg,. den upptäckten, att hennes man är en fullkomlig odåga, som ej förtjenar befordran, och han undertecknar alltså den nya fullmakten för hans medsökande, hvigken äfven är gift, men har en mycket mera medgörlig fru. Då finner fru Dorn att hon med litet låtsad eftergifvenhbet skulle kunna få fullmakten omskrifven till: sin I V Wee: AR mm LL