ALASTOR. )
TECKNING AF CE. G:
I detsamma öppnades sakta salongsdörren, och
Mathilda smög sig in, samt tog plats på en enslig
stol: Hennes ögon voro skymde af ett lätt moln
af tårar, hvilka hon dock synbart tycktes tvinga
tillbaka. Alastor, som märkte detta, ville dock
icke störa henne, förrän hon hemtat sig. Efter
några ögomblick kom lilla Fanny Palmfeldt in-
springande. Mamma, mamma! Arthur har bi-
tit Mathilda i handen. — Fy, mitt barn! det
är inte beskedligt att sqvallra på små syskon.
Den lilla sprang åter ut, missnöjd att icke hafva
väckt mera intresse genom sin rapport. Mathil-
da satt mycket rädd för en undersökning, eme-
dan hon väl visste, att den skulle sluta på det
vanliga sättet, nemligen med en förebråelse, och
det vore rätt åt henne, emedan hon, såsom äl-
dre, borde hafva så mycket förstånd, ätt hön
inte förargade sin lilla bror,. Undersökningen in-
ställdes dock, i anseende till de främmandes när-
varo. Kammarherren hörde väl med ett öra
hvad som förehades, men ban satt med slam på
hand, och öfverlemnade dessutom gerna åt sin
hustru afsörandet af de husligd tvisterna. : För-
hållandet var helt enkelt det, att Mathilda ploc-
kat en vacker blomma, hvilken herr Arthur ville
taga ifrån henne; och då hon icke straxt gaf ef.
ter, så bet ban henne i handen, för att vinna sit
ändamål. Det syntes märke efter begge tandra
derna; men Mathilda hade pådragit handskarne
å det att det icke skulle märkas.
Alastor gick fram till Mathilda: Det är svår
att tala med en flicka af fjorton år, helst om ho
är något utbildad, ty kanske känner hon sig för
ödmjukad, om man talar om dockor och leksaker
och Har återigen svårt att följa med, om mal
ger konversationen en högre flygt.. Han gick e
) Se Aftonbl. 22 196, 197 och 493.