sinne kunde räknas till småherrskap, men som
genom de redan mera rundade formerna, de gra-
ciösa rörelserna och en viss brytning i rösten,
som tycktes vi!ja befria sig från det gnällande
fjudfall, som åtföljer barnrösten, tillkännagåfvo
vårens annalkande. Det var Mathilda Palmfeldt.
De tre andra syskonen, af hvilka tvenne flickor
och en gosse — den sistnämnde äldst — voro
ännu barn omkring 8—40 år. Att de icke voro
helsyskon med Mathilda, kunde man lätt sluta
sig Ull, ty de voro henne mycket olika, så till
utseende som lynne. Fastän barn, tycktes de
nemligen redan hafva vunnit en stadga, som den
äldre systern efter utseende saknade; de ut-
märkte sig för en viss småförståndighet i tal och
svar, äfvensom mycken sedighet, eller, med andra
ord, långsamhet i rörelserna. Deras röda hår
kontrasterade äfven skarpt emot Mathildas mörk-
bruna, men hade deremot mycken likhet med
fru kammarherrinnans. Denna, i sig sjelf en miss
Esther Staffield, på hvars af fräknar nästan be-
täckta ansigte ett stelnadt uttryck af missnöje
ej oftare, än konvenansen ovilkorligen så fordrade,
gaf efter för ett leende; eller rättare sazdt en
mekanisk dragning af kinderne, hade i boet med-
fört en silfverservis och stora förhoppningar om
ett rikt arf. Kammarherren sjelf, som i andra
giftet sammanvigt sig med dessa förhoppningar.
var en man af något öfver 40 år. Man kunde
ännu se att han varit hvad man kallar en vacker
karl, ehuru tidiga, af honom sjelf frammanade,
stormar efterlemnat en viss slapphet i ansigts-
musklerna, och redan så ymnigt strött silfver i
hans hår, att det starkt anlitade svarta hårvaxet
allt mindre lyckades i sitt modesta sträfvande