sinne kunde räknas till småherrskap, men som genom de redan mera rundade formerna, de graciösa rörelserna och en viss brytning i rösten, som tycktes vi!ja befria sig från det gnällande fjudfall, som åtföljer barnrösten, tillkännagåfvo vårens annalkande. Det var Mathilda Palmfeldt. De tre andra syskonen, af hvilka tvenne flickor och en gosse — den sistnämnde äldst — voro ännu barn omkring 8—40 år. Att de icke voro helsyskon med Mathilda, kunde man lätt sluta sig Ull, ty de voro henne mycket olika, så till utseende som lynne. Fastän barn, tycktes de nemligen redan hafva vunnit en stadga, som den äldre systern efter utseende saknade; de utmärkte sig för en viss småförståndighet i tal och svar, äfvensom mycken sedighet, eller, med andra ord, långsamhet i rörelserna. Deras röda hår kontrasterade äfven skarpt emot Mathildas mörkbruna, men hade deremot mycken likhet med fru kammarherrinnans. Denna, i sig sjelf en miss Esther Staffield, på hvars af fräknar nästan betäckta ansigte ett stelnadt uttryck af missnöje ej oftare, än konvenansen ovilkorligen så fordrade, gaf efter för ett leende; eller rättare sazdt en mekanisk dragning af kinderne, hade i boet medfört en silfverservis och stora förhoppningar om ett rikt arf. Kammarherren sjelf, som i andra giftet sammanvigt sig med dessa förhoppningar. var en man af något öfver 40 år. Man kunde ännu se att han varit hvad man kallar en vacker karl, ehuru tidiga, af honom sjelf frammanade, stormar efterlemnat en viss slapphet i ansigtsmusklerna, och redan så ymnigt strött silfver i hans hår, att det starkt anlitade svarta hårvaxet allt mindre lyckades i sitt modesta sträfvande