genom oärlighet, en familjs nöd och en gubbes sjelf mord ... Han visste ingenting, min herre, sade Fanny, har kände ej de olyckor han vållat. Alexander fortfor. Den som lefvat utan samvetsagg, ända tills der dag man gjorde honom uppmärksam på hans vanära. Misstro derföre godhet, heder och dygd! det lugnaste ansigte döljer ofta de skamligaste tankar och y. tan gömmer endast osanningar och förderf. Alske er hustru och vörda er mor; men mer än dem, äl ska och vörda henne som visste allt, som skulle offra sitt lif för att aftvå min vanheder. Om det någonsir pgifvits ett ädelt hjerta på jorden, så är det Fanny. Min frun, sade Alexander i det han böjde knä föt henne, vi böra icke fördöma när vi redan förlåtit. Er man är ännu för mig hvad han var i edra ögon. Jag begråter och älskar honom än i dag, som jag skulle begråtit och älskat honom i går; det gifs inga fel och olyckor, som ej utplånas af en dylik ånger och af den nåd ni beviljat. Men innan den skiljsmessa inträffar, som min förvillelse gjort nödvändig, så låt mig göra en bön för mig sjelf. Ja, jag älskade er, min fru! bedragen af edra tårar, er förvirring i min närvaro, trodde jag ofta att ni äfven älskade mig utan att våga tillstå det. Jag var vanvettig, jag inser det nu, då jag tilltrodde er andra qvinnors svaghet och passioner. Jag fläckade edra tankars renhet, jag inmängde min kärlek i er undergifvenhet, och om några dagar kankända skulle jag misskänt er nog för att falla till edra fötter och utropa: älska mig! Detta bre har upplyst mig och förskonat er från denna sista skymf, den värsta och den erymmaste af alla. Säg mig, fnin fru, säg mig att ni förlåter denna förolämpning. Fanny vexlade med Alexanders mor en blick, hvars djupa smärta de ensamme. begrepo. Hon fatt .de hennes hand, och i denna blick och denna konyulsiviska handtryckning tycktes hon återvinna styrkan, som ville öfverge henne.