genom oärlighet, en familjs nöd och en gubbes sjelf
mord ...
Han visste ingenting, min herre, sade Fanny, har
kände ej de olyckor han vållat.
Alexander fortfor.
Den som lefvat utan samvetsagg, ända tills der
dag man gjorde honom uppmärksam på hans vanära.
Misstro derföre godhet, heder och dygd! det lugna-
ste ansigte döljer ofta de skamligaste tankar och y.
tan gömmer endast osanningar och förderf. Alske
er hustru och vörda er mor; men mer än dem, äl
ska och vörda henne som visste allt, som skulle offra
sitt lif för att aftvå min vanheder. Om det någonsir
pgifvits ett ädelt hjerta på jorden, så är det Fanny.
Min frun, sade Alexander i det han böjde knä föt
henne, vi böra icke fördöma när vi redan förlåtit.
Er man är ännu för mig hvad han var i edra ögon.
Jag begråter och älskar honom än i dag, som jag skul-
le begråtit och älskat honom i går; det gifs inga fel
och olyckor, som ej utplånas af en dylik ånger och
af den nåd ni beviljat. Men innan den skiljsmessa
inträffar, som min förvillelse gjort nödvändig, så låt
mig göra en bön för mig sjelf. Ja, jag älskade er, min
fru! bedragen af edra tårar, er förvirring i min när-
varo, trodde jag ofta att ni äfven älskade mig utan
att våga tillstå det. Jag var vanvettig, jag inser det
nu, då jag tilltrodde er andra qvinnors svaghet och
passioner. Jag fläckade edra tankars renhet, jag in-
mängde min kärlek i er undergifvenhet, och om några
dagar kankända skulle jag misskänt er nog för att fal-
la till edra fötter och utropa: älska mig! Detta bre
har upplyst mig och förskonat er från denna sista
skymf, den värsta och den erymmaste af alla. Säg mig,
fnin fru, säg mig att ni förlåter denna förolämpning.
Fanny vexlade med Alexanders mor en blick, hvars
djupa smärta de ensamme. begrepo. Hon fatt .de hen-
nes hand, och i denna blick och denna konyulsiviska
handtryckning tycktes hon återvinna styrkan, som
ville öfverge henne.