tryck må vara mindre bestämdt, eller inkorrek,t elle ock gå nog rakt på saken; men detta är förut er kändt och derom må de behörige döma. Imedlertic lemnar detta förhållande ingalunda åt Samlaren rät tighet att debitera hvarken löjligheter eller osanningar hvilket likväl blifver händelsen, i fall dess framställ ning vore riktig. Ins:s ord i dess förra replik lyda att det (vid omtalandet af de syårigheter, som tro ligen möta), i ett så samhällsvigtigt ämne, som folk undervisningen, vore af föga vigt, om någon ömtålig sida dervid skulle komma att beröras, och af än min dre betydenhet, om en eller flera besoldade tidnings redaktörer fortsätta sin gamla roll och bestämmelse att oupphörligt häckla och nedsätta de liberala blader samt dem som yrka folkets rätt, ete. För den, som kan och vill förstå meningen af hvad som läses. böj den anförda skilinaden vara synbar; och Samlaren: redaktör borde icke finna sig träffad deraf, då han enligt egen försäkran, hvarken är bekajad med hvac ban kallar ultra liberalism, eller tillgänglig för andre än rena motiver. Andra frågan innefattar det påstående: att ins. skal pbeskyllt Samlaren begagna en kärkommen anledning att benämna folket såsom rått, okunnigt och obän. digt. Ins. har sagt och tänker vidhålla det: att den hittills uraktlåtna folkbildningen, såsom beroende på de styrandes välbehag, lemnat våra maktfullkomliga och deras förespråkare en dylik anledning. Huru Samlaren kunnat taga detta så illa och finna sig sårad deraf, det må han sjelf, eller hvilken det vill söka förklara. Då likväl det första epithetet icke rimligen kan om Samlarens regaktör användas, samt förnekelse af det andra egt rum, så innehåller det hela en dubbel motsägelse, och man vet således icke hvad med den oriktiga framställningen kan afses eller hvilken Samlarens vrede skall gälla. Utan att hysa serdeles stora anspråk på verkställigheten, tillåter ins. sig dock förklara: att Samlaren gjort vida mera för sin reputation, om han, i stället för onödigtvis utgjutna invektiver, som alltid, om än småningom, återfalla på upphofsmannen, funnit godt möta ins. på halfyva vägen med en undersökning, till utrönande, huruvida den hittills saknade, allmänna folkbildningen kunnat vara påtänkt och ordnad redan för 25 å 30 år sedan, t. ex. på sätt nu skett; hvad följderne dera! kunnat och bordt blifva för närvarande tid; uppgifva de verkliga hinder, som derför hittills mött, äfvensom de orsaker, som nu gjort genomdrifvandet af saken möjlig ; samt slutligen med sin kända förmåga afgöra: om icke, med ett sålunda tidigt regleradt folkskolväsende, den nuvarande dynastiens stamfader, redan derigenom skulle gjort sig förtjent af ett lika äreminne i folkets bjertan, som den store Gustaf Wasa åt sig beredt genom den lyckade befrielsen ur både andligt och verldsligt förtryck? Att svenska folket d v. s. allmogen, vid omförmälta tid var lika villigt och i alla afseenden lika iståndsatt att öfvertaga och begagna folkundervisningen, som nu, det torde vara utom allt tvifvel. Tredje och sista frågans ändamål är att antyda: det Ins. skulle beskyllt Samlaren vara salarierad och servil. Det sistnämnda uttrycket förekommer dock icke i någondera af ins:s uppsattser i ämnet, såsom innebärande, åtminstone enligt dess tanka, en så förnedrande egenskap hos en tidningsredaktör, att ins. icke kunnat med godt samvete detsamma om Samlaren debitera. Det förra åter är användt i ovilkorligt sammanhang med meningen af slutperioden i repliken, emot hvilkens slutrigtighet och sanning Samlaren ickt haft något att anmärka. Om likväl Samlaren i de allmänna omdömet lyckas att finna tillräckligt stöd fö! sitt påstående att vara fullkomligt oberoende af all inverkan från ett eller annat håll, skall det vara ins. kärt att sådant erfara, samt ingen finnas mer benägen att erkänna en möjligen förbastad antydning. Den har hufvudsakligen härledt sig från ins:s förundran, att icke säga förvåning, deröfver, att en viss sida af tidningspressen alldeles underlåter att till egentlig behandling upptaga den stora frågan om folkbildningen och derigenom röjer en likgiltighet eller rättare köld för densamma, som förefaller ins. nära oförklarlig, men hvartill han ännu en gång underlåter att efterforska de rimliga orsakerne. Att redaktören af Samlaren redan länge idkat tryckning af skrifter, som äfven kunnat röra folkundervisningen, det är ins. icke obekant, men att dess tidning framställt och bearbetat några moraliska eller ekonomiska grunder, som bordt utvecklas och följas till beredande af sakens liktidiga och jemna framgång, derom råkar ins. vara i fullkomlig okunnighet. Den anvisning ins. erhållit att härom söka upplysning, är han, beklagligtvis, icke 1 tillfälle att begagna, emedan försöket förutsätter inblandningen af en för denna tvist alldeles främmande Person, hvilken dessutom sjelf har en uppgift att lösa, som säkert erfordrar all den ansträngning af honom kan påräknas. Efter det ins. således, utan omvägar och utan väckande af nya tvisteämnen, sig förklarat och sökt visa: det Samlarens invectiver och snärjande frågor, måhända ock svaren derå, reducera sig till nog ringa värde och betydenhet, för att vidare kunna göra anspråk på allmänhetens uppmärksamhet, torde en jemkning parterne emellan kunna föreslås såsom utväg att komma till slut på denna fejd. Finner Samlaren för godt medgifvar att den å dess sida uppkommit och blifvit förd, antingen under någon uppbrusande sinnesförfattning, som ofta skall hända genier, och hvilken icke utesluter en väl menad afsigt dermed, eller ock under inträffadt behof att hålla tal för en olärd och måhända mindre försigtig motståndare, att dermed fylla en och annan ledig spalt; så bör insändaren, som icke önskar någon annan benämning än den al bonde, och till större delen är upptagen af en bondes wvanlioa möromål. även öfvergifva stridsplatsen och