imedtertid aflägsnat sig och jag lemnade affären å glömskan tills vid ett sednare tillfälle, då jag träffade Jobn på Wexiö marknad, der han frågade mig, om icke karteaffären skulle kunna uppgöras i Christianstad, till svar härå meddelade jag honom Lennvalls yttrande, dertill han åter svarade, att denna affär borde så mycket som möjligen kacheras, hvilket yttrande ingaf mig den tankan, att åtkomsten möjligtvis icke kunde vara så laglig, då ett sådant förbehåll kunde fästas från Johns sida, hvadan jag bestämt förklarade mig icke vilja hafva med saken att skaffa, och är detta all den upplysning jag kan meddela. Christianstad d. 4 April 1843. J. Aspelin.n Hvarjemte vittnet på frågor tillägger, att vittnet ej bestämdt kan uppgifva hvilket årtal John Johannesson i omförmälte afseendet vidtalade vittnet här i staden; men att det var om hösten; att vittnet aldrig talt med JohanBes Nilsson om dylika affärer; att vittnet ville minnas, att det var 235 procents rabatt John Johannesson erbjöd, om vittnet kunde afyttra kartorne, samt att under den tid vittnet var hos Schröder ct komp. i Carlshamn, och Johannes Nilsson samt dess söner ditkommo för att handia, de vanligen kommo från Ronneby och hade då alltid godt om penningar. 2:o Lennvall: att vittnet om efterhösten 1841 trä!fade handlanden Aspelin här i staden, som erbjöd vittnet att få köpa kartor till ett belopp af omkring två tusende riksdaler banko, mot 23 procents rabatt. Vittnet, som alltid köpt de kartor han beböft från ränteriet, erinrade Aspelin, att den som sålde kartor med en sådan rabatt, troligen ej ärligen åtkommit dem; men sedan Aspelin svarade, att ban ej hade anledning till en sådan förmodan, emedan den som innehade kartorne var känd för en hederlig karl, förklarade Lennvall; att han gick in på att köpa kartorne, så vida handeln kom att ske i vittnens närvaro och handlanden Aspelin ville ikläda sig ansvarighet derför. Någon tid derefter träffade vittnet åter Aspelin och frågade då hur det gick med kartehandeln; dertill denna svarade, att det blir ej något af. Vittnet tänkte sedermera ej på saken, förr än det nuanställda åtalet blef bekant; träffade då händelsevis Aspelin och frågade honom hvem det var som bjudit ut kartorne samt fick till svar, att det var Johannes Nilssons son John Johannesson; och fanno både Lennvall och Aspelin sig. högst glada deröfver, att de icke inlåtit sig i någon dylik affär med bemälte John Johannesson. 3:0 Möller vet ej annat än att kommissarien Borgqvist i början af innevarande år en dag kom upp i hofrättens förmak och medhade en biläggnpings-karta å Sex Riksdaler, men om han ville byta sig till andra kartor för densamma, vet ej vittnet; för öfrigt har vittnet icke ringaste upplysning i målet. — I anedning af denna Möllers berättelse, tillkännagifver Lennvall, att den af Borgqvist medhafda kartan ville Borgqvist bortbyta, samt frågade Eennvall om den var ribtig; emedan lagman Bråkenhjelm, enligt hvad Borgqvist uppgaf, sagt att kartan troligen var falsk, Lennvall tog imedlertid kartan och jemförde med de Lennvall sjelf hade till försäljning, men kunde icke upptäcka någon skilnad; dock ville Lennvall icke tillbyta sig berörde karta och anmärkte såsom något besynnerligt, att Borgqvist ville byta bort en karta, som han ej var säker på vara riktig; dervid Borgqvist svarade, att han fått kartan från en bonde i Broby, och att han icke trodde den vara falsk. — På fråga upplyser Lennvall, att den af Borgqvist innehafda kartan var makulerad. 4:0 Hammarstrand: att vittnet från hösten 1838 tills i April eller Maj månader 4840 varit engagerad som skrifvare på Hoby hos herr hofrättsrådet och riddaren Trägårdh, derunder häradshöfdingen Bergqvist hade bestyr med alla kartor; men att vittnet ej fästade någon uppmärksamhet dervid; dock sedan det nu anställda åtalet blef kändt, äfvensom att häradshöfdingen Bergqvist deri var inblandad, har vittnet erinrat sig följande tilldragelse, som passerade mot slutet af vittnets vistande på Hoby, nemligen, att en dag, då häradshöfdingen Bergqvist var bortrest, och de andra skrifvarne utgångna, inkom Johannes Nilsson i skrifvarekammaren och frågade efter Bergqvist. — Uppå vittnets tillkännagifvande, att häradshöfdingen Bergqvist var bortrest och icke återkom förrän sent om aftonen, begärde och fick Johannes Nilsson ett stycke papper samt satte sig att skrifva ett bref till Bergqvist, som vittnet först fick läsa, innan det förseglades. I detta bref yttrade Johannes Nilsson, att om häradshöfdingen ville ha de omnämnda papperen, skulle han komma snart, emedan Johannes Nilsson i annat fall afyttrade dem på annat håll När Bergqvist om aftonen hemkom, lemnade vittnet honom brefvet, och, sedan det var läst; frågade vittnet, om det ej angick kartor; dertill Bergqvist ga! ett obestämdt men mera jakande än nekande svar. — Dagen efter reste häradshöfding Bergqvist hort, ock vid sin hemkomst omtalade han, att han af Johanne: Nilsson i Tingsryd köpt kartor till värde af 2090 Rd: och endast betalt 1000 Rdr, allt Rzs. Afvensom hä radshöfdingen Bergqvist, i anledning af vittnets erin ran att det var en god affär härad höfdingen gjort svarade: att sådant berodde på om kartorna blefvc afyttrade. Vidare påminner vittnet sig, att han, jemte skrifvaren Berggren, en gång talt med häradshöfdingen Bergqvist om berörde kartehandel, och att denne, i anledning af vittnets förmodan att kartorna troligen voro falska, förklarat att så ieke var; men att en kronobetjent i Småland någon tid förut gifvit upp sin stat; och att Johannes Nilsson varit god man i dess konkurs, samt troligen der. fått kartorna för godt pris; och är det vittnets fulla öfvertygelse att häradshöfdingen Bergqvist icke hade någon kännedom derom att de kartor, Johannes Nilsson afyttrat, vari! falska — upplysande vittnet:slutligen, derom tillfrågad, att under vittnets vistande på Hoby, Johanne: Nilsson varit der 5 a 4 gånger. 5:0o Borgqvist: att åboen Lars Trulsson i Wässtarr fån nosar tid codan ckickat vittnet en hiläovonings.