RER RA EEE
Am
— Det är icke möjligt, Marianna! sade Fanny, i
det hon återigen slog ned ögonen, ty hen kände hur
hon rodnade vid denna bekännelse, som bestyrkte
alla hennes egna tankar och som tiillskyndade henne
på en gång hopp och samvetsqval.
— Ja, återtog Marianna, mitt lif är honom förhat-
ligt: han älskar en annan! Om jag fölle bort, ägde
han frihet att följa sitt hjertas böjelse. Då behöfde
han icke säga osanning, för att ge sin frånvaro en
förevändning. Hvar är han väl nu? Utan tvifvel
hos henne.
— Hos henne! utropade Fanny, hos henne, säger
du! och i detsamma spred sig en förfärlig blekhet öf-
ver hennes ansigte.
— Tror ni väl, min goda tant, att jag låter ho-
nom narra mig? Han säger att han lemnar mig för
sina affärer; det är osanning! det är endast för att
bege sig till henne, för att i hennes armar glömma
det besvär och de plågor, jag tiliskyndar honom! Jag
har börjat tala, och jag skall fullfölja. Säg icke att
jag bedrar mig, att jag oroar mig utan skäl. Jag
har tvertom varit tålmodig, jag har länge tviflat;
utan att fordra sådant, har jag velat afbida ett enda
prof på hans kärlek, ett ord, en blick; och efter tvi
hela år väntar jag ännu! Och hans kallsinnighet till
tager med hvarenda dag, och jag blir honom alll
mer förhatlig! Begriper ni nu att jäg kunnat önskö
mig döden?
— Jag hade aldrig bordt komma tillbaka! sad
Fanny.
— Och jag hade bordt tiga och icke bedröfva er,
svarade Marianna, som misstog sig på naturen af fru
Lascourts rörelser och känslor. Förr ville ni mit
väl: om jag haft mera välde öfver mig sjelf, om jag
mindre hade älskat min man, då skulle ni ännu trott
att jag vore lycklig; men hör hvad jag vill säga: nä
jag gilte mig, kände jag knappt Alexander; jag hadt
edra välgerningar att tacka för allt, jag. hade blifvi
uppfostrad i hoppet om en medelmåttig ställning