RER RA EEE Am — Det är icke möjligt, Marianna! sade Fanny, i det hon återigen slog ned ögonen, ty hen kände hur hon rodnade vid denna bekännelse, som bestyrkte alla hennes egna tankar och som tiillskyndade henne på en gång hopp och samvetsqval. — Ja, återtog Marianna, mitt lif är honom förhatligt: han älskar en annan! Om jag fölle bort, ägde han frihet att följa sitt hjertas böjelse. Då behöfde han icke säga osanning, för att ge sin frånvaro en förevändning. Hvar är han väl nu? Utan tvifvel hos henne. — Hos henne! utropade Fanny, hos henne, säger du! och i detsamma spred sig en förfärlig blekhet öfver hennes ansigte. — Tror ni väl, min goda tant, att jag låter honom narra mig? Han säger att han lemnar mig för sina affärer; det är osanning! det är endast för att bege sig till henne, för att i hennes armar glömma det besvär och de plågor, jag tiliskyndar honom! Jag har börjat tala, och jag skall fullfölja. Säg icke att jag bedrar mig, att jag oroar mig utan skäl. Jag har tvertom varit tålmodig, jag har länge tviflat; utan att fordra sådant, har jag velat afbida ett enda prof på hans kärlek, ett ord, en blick; och efter tvi hela år väntar jag ännu! Och hans kallsinnighet till tager med hvarenda dag, och jag blir honom alll mer förhatlig! Begriper ni nu att jäg kunnat önskö mig döden? — Jag hade aldrig bordt komma tillbaka! sad Fanny. — Och jag hade bordt tiga och icke bedröfva er, svarade Marianna, som misstog sig på naturen af fru Lascourts rörelser och känslor. Förr ville ni mit väl: om jag haft mera välde öfver mig sjelf, om jag mindre hade älskat min man, då skulle ni ännu trott att jag vore lycklig; men hör hvad jag vill säga: nä jag gilte mig, kände jag knappt Alexander; jag hadt edra välgerningar att tacka för allt, jag. hade blifvi uppfostrad i hoppet om en medelmåttig ställning