lågo bredvid hvarandra vid Wollmar Yxkullsgatan, nära hörnet till Timmermansgatan, och dessa nedbrunno med stor hastighet. På ena sidan om dessa trähus låg ett stort, enkefru Fagerlund tillhörigt och en sidenfabrik inneslutande hus, som svårt hotades af den under dess murar flammande elden, men lyckligtvis skyddades af sin höga brandmur samt deraf att vinden låg mer från än till. På andra sidan, i hörnet till Timmermansgatan, låg det nya, hökaren Oberg tillhöriga stenhuset, som vid ena sidan hade en träbyggnad, och detta, som var lägre, antändes och blef till innanredet i det närmaste förstördt. Atskilliga trähus utmed sistnämnde gata voro blott af en portöppning skiljda från Öbergs gård, och det må räknas som en serdeles lycka att de icke antändes. Midt emot de först antända trähusen låg en trädgård, inhägnad med en stenmur: porten dertill antändes af de öfver gatan ström mande lågorne, och frukten på träden stektes. En, innanför trädgården, på goda hundra alnars afstånd från elden belägen ladubyggnad, tillbörande muraremästaren Westins egendom vid S:t Paulsgatan, antändes, men blef snart släckt och på samma tid märktes eld i taket å sjelfva boningshuset, så att äfven der släckningsarbete blef af nöden; det vardt likväl snart utfördt. Först kl. half 6 gick glädjetrumman. Allmänna meningen är att elden uppkommit från fläskrökningsanstalten, som var belägen inne på gården till JE 21, hvilken eges af vaktmästaren Carlström. Sex personer uppgifvas hafva blifvit vid branden skadade, och deribland en gosse så illa att fara är för lifvet, — Statstidningen meddelade i går den mtressanta underrättelsen, att H. M. Konungen i Tisdags gaf middag på Rosendal, som pbivistades af Drottningen,. — Från Berlin berättas, enligt ett bref i Deutsche Allgem. Zeitung, att Konungen af Preussen i höst ämnar göra ett besök hos hofvet i Stockbhbolm. Om detta är grundadt, så lärer det likväl icke inträffa förr, än vid Kronprinsens återkomst från sin utländska resa, emedan den sistnämnde säges komma att i September bivista några militäröfningar i Berlin. — Den i rikets Ständers banks låneafdelning, för ett par månader sedan, med så stora förhoppningar öppnade nya upplåningsräkning, upptager den hittills utgångna summa till 260.250 Rdr Bko, mot 3 procents ränta och 6 månaders uppsägning, men någon obligation med lägre eller 2 procents ränta, samt 3 månaders uppsägning, har ännn icke blifvit utfärdad. (D. A.) — I tidningarne lästes, för något öfver ett år sedan, en klagan deröfver att fyra Norrmän nödgats i Piteå lemna sitt norska och utlösa svenskt pass, ehuru det förra blifvit af gränsebefälhafvaren påtecknadt, såsom gällande för resan till Stockholm. Norrmännen hafva öfver detta hinder besvärat sig hos Regeringen, och denna har med anledning deral resolverat, att norskt pass, utfirdadt för norsk undersåte till resa i Sverige, skall här gälla sedan det vid gränsen blifvis uppvisadt för landshöfdinge, militärbefälhafvare, magistrat eller gränsetullkammareföreståndare. Vi sätta icke 1 fråga, att ju Regeringen försäkrat sig om att svenska pass vinna motsvarande förmån i Norze, men det vore önskligt om Regeringen ville härom underrätta allmänheter, på det man må få veta hvad man har att rätta sig efter. : — H. M. Konungen har sannolikt ännu en medalj att vänta sig. Trondbjems förmanskap har nemligen inbjudit stadens invånare att högtidligen fira den 7 nästkommande September, då Trondhjem återvann sin gamla heder som kröningsstad, och att göra detta med en medalj, hvilken förmanskapet tror kunna öfverlemnas till Konungen utan deputation. För den händelse, att medaljpräglingen icke skulle kunna gå för sig, föreslår förmanskapet att fira kröningsdagen med en valtenkonst, som skuile uppställas på torget. Flera bidrag hade redan den 6 dennes blifvit tecknade. De fletta bidragare hade bestämt sig för medaljen, och efter den erfarenhet man här tror sig hafva, skulle vi också anse medaljen kärkomnare än vattenkonsten. — Statstidmingen öfverraskade i går publiken med ett nytt baroni, nemligen hofmarskalken von Beskows utnämning till friherre. Herr von Beskow har således nu ändtligen uppnått det lefpadsmål hvilket hans själs innersta åtrått, och kan : sina mödors minne, hvila på sina lagrar. Den enda kinkiga frågan som återstår lär således vara om det friherrliga vapnet, som väl bör på något sätt utmärka sig framför den simpla adelsmannens, som man säger. Af gammalt är det bekant, att riddarne pläga i sina sköldemärken föreviga några af sina förnämsta förtjenster eller bragder. Vitage oss derföre friheten vördsamt föreslå, att det : Aadolemannen van Beckawe vanan hefintlice