rerare i Jönköping, än som kammarråd i Stock: holm, och behöfde tvertom mer för att lefva på sednare stället än på det förra. Som landskame rer hade han väl blott 4,200 Rdrs lön, men in gen lärer derföre betvifla att ju en landskamere: i Jönköpings län tjenar för minst 2, om icke för 3000 Rdr; som kammarråd får han blott 4.600 Rdr — icke som Biet oriktigt uppgifver 4,800 hans förlust skulle således blifvit, liksom den nu blifver, högst betydlig; han kunde icke, och kan ej heller nu lefva på den nya lönen. Hvad har kunnat förmå Hr kammarrådet att uppskjuta sit! inträde i kammarkollegium och att på sina gamle dagar utsätta sig för en sådan förlust? Icke hoppet om den förhöjning i pensionen han medelst denna uppolfring bereder sig, försäkrar Svenska Biet: således något annat, och naturligtvis ingenting annat än ölvertygelsen att kunna gagna kammarkollegium. Men denna öfvertygelse kunde Hr kammarridet icke hysa. Hr kammarrådet visste med sig. att han är gammal, att han är sjuklig och än mer, att han behöfver tid för att rutinera sig i kammarkollezti göromål; han visste ock å andra sidan, att i kammarkollegium en verklig periculum in mora existerar, emedan kollegium sedan länge är på balans med sina göromål; han visste att en yngre, en frisk, en med kollegii ställning bekant, en i kammarrådsyslan praktiserad person fanns att tillgå: Hr kammarrådet måste således antaga att kollegium skulle göra en direkt föriust om han inträdde i stället för denna person. Han kände ock ganska säkert att nyssnämndej person redan en gång blifvit af Regeringen vid en kammarrådsbefordran förbigången; han kände att kollegium redan är besväradt afotjenstbare eller tjenstledige arbetare: han miste alltså förutse, att, då han gaf anledning att åter en skicklig och meriterad person förbigicks, så tillfogade han verket äfven en indirekt skada; de yngre, som skol draga bördan, måste nemligen blifva olustige nät de se sig örbigångue då hedern och fördelarne utdelas. Biet säger väl Hr kammarrådet den artigheten, att han på två år skall uträtta så mycket att han ensamt dermed skall tillskynda kammarkollegium en vinst; men Hr kammarrådet ve! väl att han kan behöfva dessa två år för alt göra sig hemmastadd i verket. Som nu publicisterne och andra uppmärksamma menniskor kunde se just detsamma som Hr kammarrådet Landezren, så måste nodvändigt Hi kammarrådets befordran synas dem vara en verkan, icke af månhet om kammarkollegium och befordringsrätten, utan af biafsigter. Att antaga det Hr kammarrådet velat uppoffra sin beqvämlighet och en del af sina löne örmåner för att vinna en förhöjd pension, låg också mycket nära till hands. En annan supposition kunde icke heller vara aflägsen för embetsmän, som vet: hvilka uträkningar man ibland kan göra sig. Ii kammarrådet har en son, som är anställd i Jönköpings landskontor. Om Hr kammarrådet för några år sedan lemnat landskamererareplatsen, så hade sonen, såsom för ung, ej kunnat söka den: men nu är han äldre, nu har han förordnande för sin fader, nu kan han söka, och möjligen äfven få den. Ins. påstår icke att någon skada dermed sker — det torde mest bero på rceriterne hos de medsökande; han påstår blott, att då man omöjligen kunnat förlika Hr kammarrådets inträde i kammarkollegium med förnuftiga befordringsgrunder, så borde det synas som en frukt af någon biafsigt och aldrabelst af en sådan, som inneslöt en fördel för både far och son. —L.— DÅ RE Saat a anna nn