rerare i Jönköping, än som kammarråd i Stock:
holm, och behöfde tvertom mer för att lefva på
sednare stället än på det förra. Som landskame
rer hade han väl blott 4,200 Rdrs lön, men in
gen lärer derföre betvifla att ju en landskamere:
i Jönköpings län tjenar för minst 2, om icke för
3000 Rdr; som kammarråd får han blott 4.600
Rdr — icke som Biet oriktigt uppgifver 4,800
hans förlust skulle således blifvit, liksom den nu
blifver, högst betydlig; han kunde icke, och kan
ej heller nu lefva på den nya lönen. Hvad har
kunnat förmå Hr kammarrådet att uppskjuta sit!
inträde i kammarkollegium och att på sina gamle
dagar utsätta sig för en sådan förlust? Icke hop-
pet om den förhöjning i pensionen han medelst
denna uppolfring bereder sig, försäkrar Svenska
Biet: således något annat, och naturligtvis ingen-
ting annat än ölvertygelsen att kunna gagna kam-
markollegium.
Men denna öfvertygelse kunde Hr kammarri-
det icke hysa. Hr kammarrådet visste med sig.
att han är gammal, att han är sjuklig och än
mer, att han behöfver tid för att rutinera sig i
kammarkollezti göromål; han visste ock å andra
sidan, att i kammarkollegium en verklig pericu-
lum in mora existerar, emedan kollegium sedan
länge är på balans med sina göromål; han visste
att en yngre, en frisk, en med kollegii ställning
bekant, en i kammarrådsyslan praktiserad person
fanns att tillgå: Hr kammarrådet måste således
antaga att kollegium skulle göra en direkt föriust
om han inträdde i stället för denna person. Han
kände ock ganska säkert att nyssnämndej person
redan en gång blifvit af Regeringen vid en kam-
marrådsbefordran förbigången; han kände att kolle-
gium redan är besväradt afotjenstbare eller tjenst-
ledige arbetare: han miste alltså förutse, att,
då han gaf anledning att åter en skicklig och me-
riterad person förbigicks, så tillfogade han verket
äfven en indirekt skada; de yngre, som skol
draga bördan, måste nemligen blifva olustige nät
de se sig örbigångue då hedern och fördelarne
utdelas. Biet säger väl Hr kammarrådet den ar-
tigheten, att han på två år skall uträtta så myc-
ket att han ensamt dermed skall tillskynda kam-
markollegium en vinst; men Hr kammarrådet ve!
väl att han kan behöfva dessa två år för alt göra
sig hemmastadd i verket.
Som nu publicisterne och andra uppmärksam-
ma menniskor kunde se just detsamma som Hr
kammarrådet Landezren, så måste nodvändigt Hi
kammarrådets befordran synas dem vara en ver-
kan, icke af månhet om kammarkollegium och
befordringsrätten, utan af biafsigter. Att antaga
det Hr kammarrådet velat uppoffra sin beqväm-
lighet och en del af sina löne örmåner för att
vinna en förhöjd pension, låg också mycket nära
till hands. En annan supposition kunde icke
heller vara aflägsen för embetsmän, som vet:
hvilka uträkningar man ibland kan göra sig. Ii
kammarrådet har en son, som är anställd i Jön-
köpings landskontor. Om Hr kammarrådet för
några år sedan lemnat landskamererareplatsen, så
hade sonen, såsom för ung, ej kunnat söka den:
men nu är han äldre, nu har han förordnande
för sin fader, nu kan han söka, och möjligen äfven
få den. Ins. påstår icke att någon skada dermed
sker — det torde mest bero på rceriterne hos
de medsökande; han påstår blott, att då man
omöjligen kunnat förlika Hr kammarrådets inträ-
de i kammarkollegium med förnuftiga befordrings-
grunder, så borde det synas som en frukt af nå-
gon biafsigt och aldrabelst af en sådan, som inne-
slöt en fördel för både far och son. —L.—
DÅ RE Saat a anna nn