arbetare och bönder. Fruntimmerna hörde för det mesta till nyssnämnde klasser, och hade derjemte det företrädet att få sitta alla bland hvarandra, utan åtskilnad mellan hög och låg. Daniel OConnell var icke i staden, hvarföre hans son, parlaments-ledamoten John OConnell, ledde förhandlingarne. Han genomgick i sitt tal de åtskilliga angelägenketerna med mycken skicklighet och noggranvhet. John OConnell är mer än soner af en stor man; men just det, att hans fader är så stor, gör att ban ändå alltid kommer att synas såsom en underordnad personlighet. Namnet OConnell, liksom öfverhufvud alla stora mäns namn, är en tryckande börda för alla, som bära det. Sedan efterhand korrespondensen från alla häll i Irland blifvit uppläst, hvarigenom förkunnades, att frivilliga bidrag under en vecka inbragt nära 3000 (75,000 francs) förlorade sig åter intrycket uti hvad publiken hade åstadkommit på mig. I det hela kunde jag likväl icke på hemvägen tillbaka visa en återhållen tviflande skakning på hufvudet. Vid slutet af denna sammankomst förkunnade John OConnell, att hans fader skulle ankomma och öfvervara morgondagens sessiop. Denna dag satt jag derföre hela tre timmar och väntade, beundrande icke litet mitt tålamod, men ännu mer alla de andres, nemligen presters, advokaters, arbetares, pojkars och tiggares, hvilka alla säkerligen hundra gånger förut hört OConnell. Andtligen anmälde John OConnell, att hans fader ännu icke inträffat, tilläggande, att han just nyss fått underrättelse, att denne blifvit nödsakad uppehålla sig i X. längre än beräknadt varit. Icke en enda röst af obelätenhet höjde sig, och mängden drog sig tillbaka med en stillhet och anständigbet, hvilken jag måste beundra. I London förekom det mig ofta, som om det tålamod, Engelsmännen visa vid sina meetings (möten), i allmänhet talar för deras allvar och lugn. Detta långa väntande förgäfves, detta stumma sittan :e i hela tre timmar, voro dock det bästa, hvad jag i den vägen på den sidan om kanalen hade sett. Vid repeal-associationens nästa veckosammankomst, byilken Daniel OConnell bivistade, kom jag ett par minuter efter den bestämda mötestimman. I trots af aktningen för utlänningen, var det icke mer möjligt att få inträde. Jag hörde jublet, som befriaren emottog. just som han inkom i rummet, under det jag uppnådde dörren till den gång, som bland de terrassartade sätena leder till kommittns platser. Nu var ett godt råd dyrt. Jag såg en möjlighet att öfrervara skådespelet; men härtill måste jag betjena mig af en 40 fot hög fönsternischbe, och i sjelfva gången, der jag stod, fanns hvarken stol eller bänk. En person, som stod just bredvid mig, gissade till mina tankar och erbjöd sig att bjelpa mig. Han höll fram sin af arbete hårda hand, jag steg derpå och sedermera höjde han mig upp ända till fönsternischen bakom publikens högre platser. Uppkommen, erbjöd jag mig helt naturligt till återtjenst, tog bonom vid banden och drog honom upp till mig. Ifrån den ståndpunkt jag nu innehade, var skådespelet mycket lifligt och egendomligt. Jag såg ifrån detta fogelperspektiv ner i sessionsrummet liksom uti en krater, såsom uti en hvirfvel af hufvuden. Ned i medelpunkten af denna afgrund stod en man, klippan, hvarpå Irland bygger sin framtid; han stod rak i sin gråa simpla rock med svart krage och utan den ringaste kroppsrörelse, med det största lugn j hela sitt väsen, nästan ständigt småleende och ändå så allvarsam — denna bild var i högsta grad vördnadsbjudande. Bredvid fadren satt Doniel OConnell, yngste sonen, en vacker, kraftfull, nästan skön blond man med vaxade mustacher och gula balhandskar i presidentsstolen; midtemot satt John OConnell såsom sekreterare. Af pen denna familjeseen ner i rummet i sjelfva hvirfreln hade något fängslande, något gripande, med sig och dem stillbet, som der herrskade under det den gamle jätten det ena ögonblicket efter det andra uppbjöd sina åhörare, i det bans tal liksom en stormvind genomor dem och upplöste massans känslor i ett dånande jubel, var så uppbygglig, att denne samme man, i spetsen för sina hundratusentals åhörare i Athloue, Damdalk och: Danugbrook förekommit mig icke bhälten så stor, som denna orubbeliga klippa i djupet a! det stormande hafvet: Under sex hela timmar var han icke blott ledare af förhandlingarne, utan äfven den nästan allena verkRO ——Ä—Å—A—A Vt