arbetare och bönder. Fruntimmerna hörde för det
mesta till nyssnämnde klasser, och hade derjemte det
företrädet att få sitta alla bland hvarandra, utan åt-
skilnad mellan hög och låg.
Daniel OConnell var icke i staden, hvarföre hans
son, parlaments-ledamoten John OConnell, ledde för-
handlingarne. Han genomgick i sitt tal de åtskilliga
angelägenketerna med mycken skicklighet och nog-
granvhet. John OConnell är mer än soner af en
stor man; men just det, att hans fader är så stor,
gör att ban ändå alltid kommer att synas såsom en
underordnad personlighet. Namnet OConnell, liksom
öfverhufvud alla stora mäns namn, är en tryckande
börda för alla, som bära det. Sedan efterhand kor-
respondensen från alla häll i Irland blifvit uppläst,
hvarigenom förkunnades, att frivilliga bidrag under
en vecka inbragt nära 3000 (75,000 francs) förlo-
rade sig åter intrycket uti hvad publiken hade åstad-
kommit på mig. I det hela kunde jag likväl icke på
hemvägen tillbaka visa en återhållen tviflande skak-
ning på hufvudet.
Vid slutet af denna sammankomst förkunnade John
OConnell, att hans fader skulle ankomma och öfver-
vara morgondagens sessiop. Denna dag satt jag der-
före hela tre timmar och väntade, beundrande icke
litet mitt tålamod, men ännu mer alla de andres,
nemligen presters, advokaters, arbetares, pojkars och
tiggares, hvilka alla säkerligen hundra gånger förut
hört OConnell. Andtligen anmälde John OConnell,
att hans fader ännu icke inträffat, tilläggande, att han
just nyss fått underrättelse, att denne blifvit nödsa-
kad uppehålla sig i X. längre än beräknadt varit.
Icke en enda röst af obelätenhet höjde sig, och mäng-
den drog sig tillbaka med en stillhet och anständig-
bet, hvilken jag måste beundra. I London förekom
det mig ofta, som om det tålamod, Engelsmännen
visa vid sina meetings (möten), i allmänhet talar
för deras allvar och lugn. Detta långa väntande
förgäfves, detta stumma sittan :e i hela tre timmar,
voro dock det bästa, hvad jag i den vägen på den si-
dan om kanalen hade sett.
Vid repeal-associationens nästa veckosammankomst,
byilken Daniel OConnell bivistade, kom jag ett par
minuter efter den bestämda mötestimman. I trots af
aktningen för utlänningen, var det icke mer möjligt
att få inträde. Jag hörde jublet, som befriaren e-
mottog. just som han inkom i rummet, under det jag
uppnådde dörren till den gång, som bland de ter-
rassartade sätena leder till kommittns platser. Nu
var ett godt råd dyrt. Jag såg en möjlighet att öf-
rervara skådespelet; men härtill måste jag betjena
mig af en 40 fot hög fönsternischbe, och i sjelfva gån-
gen, der jag stod, fanns hvarken stol eller bänk. En
person, som stod just bredvid mig, gissade till mina
tankar och erbjöd sig att bjelpa mig. Han höll fram
sin af arbete hårda hand, jag steg derpå och se-
dermera höjde han mig upp ända till fönsternischen
bakom publikens högre platser. Uppkommen, erbjöd
jag mig helt naturligt till återtjenst, tog bonom vid
banden och drog honom upp till mig.
Ifrån den ståndpunkt jag nu innehade, var skå-
despelet mycket lifligt och egendomligt. Jag såg
ifrån detta fogelperspektiv ner i sessionsrummet lik-
som uti en krater, såsom uti en hvirfvel af hufvu-
den. Ned i medelpunkten af denna afgrund stod en
man, klippan, hvarpå Irland bygger sin framtid; han
stod rak i sin gråa simpla rock med svart krage och
utan den ringaste kroppsrörelse, med det största lugn
j hela sitt väsen, nästan ständigt småleende och ändå
så allvarsam — denna bild var i högsta grad vörd-
nadsbjudande.
Bredvid fadren satt Doniel OConnell, yngste sonen,
en vacker, kraftfull, nästan skön blond man med vaxa-
de mustacher och gula balhandskar i presidentsstolen;
midtemot satt John OConnell såsom sekreterare. Af
pen denna familjeseen ner i rummet i sjelfva hvirf-
reln hade något fängslande, något gripande, med sig
och dem stillbet, som der herrskade under det den
gamle jätten det ena ögonblicket efter det andra upp-
bjöd sina åhörare, i det bans tal liksom en stormvind
genomor dem och upplöste massans känslor i ett då-
nande jubel, var så uppbygglig, att denne samme man,
i spetsen för sina hundratusentals åhörare i Athloue,
Damdalk - och: Danugbrook förekommit mig icke bhäl-
ten så stor, som denna orubbeliga klippa i djupet a!
det stormande hafvet:
Under sex hela timmar var han icke blott ledare af
förhandlingarne, utan äfven den nästan allena verk-
RO ——Ä—Å—A—A Vt