sägelse stått öppet för honom! — Hvarje Tysk, som köper sig en egendom, kan 3 år derefter blifva medlem af danska folkerådet, äfven om hela hans intresse ännu vore förenadt med det heliga romerska riket; men den i Danmark födde Juden, hvilkens förfäder i en följd af generationer varit Danskar, och som sjelf är Dansk till kropp och själ, kan aldrig någonsin blifva det, emedan han har en annan tro än statskyrkan, och emedan regeringen ännu alltid fastställer denna sednare, ännu alltid lika obefogadt blandar sig i borgrarnes religiösa åsigter, om den ock icke kan tvinga någon till en annan öfvertygelse, än den, med hvilken han är införlifvad. Men om individen tillbeder den ende sanne Guden på annat sätt än statskyrkans anhängare, så blir detta hans ensak med Gud, hvari hvarken staten i sin helhet eller den enskilde uti staten äger rätt att blanda sig. Staten kan dock omöjligt tro, att alla de tusende äro kristne, som den vill tvinga att vara det (Sind wir doch auch alle gute Christen — Luther); och skulte någon enskild medborgare tro det, så är det blott en villfarelse, som en blick uti tuktoch korrektionshusen lätteligen kunde vederlägga, ifall intet annat vore i stånd dertill. Men Judendomen må nu vara så fullkomlig som helst, så står likvisst en sin öfvertygelse trogen Jude under vanliga förhållanden oändligt högt öfver en hvar, som kallar sig kristen emot sin öfvertygelse; och då intet folkeråd, såsom sakerna nu stå, kan frisäga sig från de sednare, så riskerade det sannerligen intet vid att upptaga de förra, och detta så mycker mindre, som dessas antal i förhållande till det hela alltid skulle blifva så högst ebetydligt. — Hvad är då den yttre bekännelsen af ktistendomen för en garanti, då densamma, ifall ingen annan funnes, likväl icke kunde förhindra, att menniskor med ctt tukthus-sinnelag kunde få inträda dit, hvarest dörrarne endast borde öppna sig för de ädlaste och renaste själar, och hvartill då en garanti, som ej garanterar något ? R—