män i folkeråden !), Det fanns i de äldre lagarrn intet bud som kunde utesluta Juden från val ti borgarerepresentant; man måste till och med ej blo anse hans duglighet dertill erkänd i lagstiftninger utan ock hans pligt att emottaga ett skedt val fö otvifvelaktig, så vida icke synnerliga omständighete talade till hans ursäkt. Det var dessutom ett faktun att i småstäderna (t. ex. Århus, Frederits) Judar p den tiden deltogo uti borgarerepresentation. Ar 183 nedsattes af Köpenhamns 32-män en kommitte fö utarbetandet af ett förslag till ett förändradt valsät af Köpenhamns borgarerepresentanter, och det sade att denna kommitte hade föreslagit att ingen skull kunna väljas till representant, som icke bekände si till den kristna religionen. En sådan Bornerthed hos hufvudstadens (den gången dock icke genom bor garnes fria val sammansatta) representation skulle, fall ryktet besannades, hafva en vida sorgligare bety delse än alla de pöbeluppträden, det förflutna hos os haft att förevisa; hvarföre det skulle glädja oss or det blefve vederlagdt. En ursökt för en sådan nu tidens intolerans kunna vi endast finna deruti, at man hållit den olyckliga 4 utaf ständerordningen: strängt för ögonen; men lika så säkert, som man va obefogad härtill — (kommunrepresentanten har en dast betydelse för den kommun, som genom sitt fri val har skänkt honom sitt förtroende; folkrepresen tanten deremot kan få betydelse för hela folket, än skönt han möjligen endast eger en enda kommun förtroende) — lika så säkert skulle man förgäfve hafva sökt uti hela vår nyare lagstiftning, angåend Judarne, något lagbud, som man mindre bordt gör afseende på än detta. Blotta ryktet härom väckt derföre också ett sådant ogillande hes allmänheten att Judarnes representanter knappt hade behöft be svärat sig med ingifvandet af en protest emot ett dy likt förslag: både Ständerna och Konungen skulle ick för ty hafva häfdat deras rätt genom att häfda der nya tidens ). Härefter få vi framställa Judarnes uteslutande frå! rättigheten att väljas till Ständer-deputerade, grun dadt på förordningen om provincial-ständernas erga nisation (af d. 15 Maj 1834, S 42, Je 2). Man had väntat att detta förbud skulle upphäfvas på grund a de Roskildska ständernas anhållan derom, tills för et Par dagar sedan Kongl. Kungörelsen af den 47 Jul 1840 underrättade oss, att Konung Christian den 8 ännu icke funnit tillräckligt skäl till någon förändring af paragrafen. Vi få då återigen vänta och — kommer tid, kommer råd, vi skole väl ej länge vänta förgäfves. — Detta förbud mäste ej blott till följe at dess datum förefalla hvarje frisinnad Dansk som en oförklarlig afvikelse från den förra regeringens sträfvande att visa Judarne rättvisa, utan ock serdeles smärta honom, emedan det i moraliskt afseende är af så stor betydelse, emedan det kastar en skugga på Juden, och emedan det, om eljest något skulle vara i stånd dertill, framför allt annat skulle göra denne ovärdig att väjas till folkrepresentant Det gifves två omständigheter, som lägga hinder i vägen för val till Ständer-deputerad, äfven om hans yttre vilkor vore sådana, som lagen föreskrifver; den ena är den, att hafva undergått ett vanärande straff: den andra, att bekänna sig till Mosaiska religionen (se Fedrelandet för 1840, 126). Allmänheten an ser, och det med rätta, valet till folkets representant i rådsalen såsom en af de största förtroendeoch hedersbetygelser, folket kan gifva dem ibland sig, som på ett hedrande sätt utmärka sig genom klokhet, kraft och borgaredygd. Vore valbarheten icke så begränsad, som den ty värr är, så skulle folket -endast åt den räcka en sådan krans, som framför alla andra vore i besittning af dess aktning och förtroende; men vore denne händelsevis en Jude, som hade varit ärlig nog att icke öfvergifva sin religiösa öfyertygelse, åt honom skulle det dock icke räcka den. Och hade den af sjelva regeringen så högt hedrade, för sitt varma nit för fosterlandet väl kände och i de flesta hänseenden så högt värderade David Anselm Meyer ännu lefvat bland oss, hade han äfven haft all den mångsidiga bildning, han händelsevis saknade, så hade han ändå icke kunnat blifva Ständer-deputerad, utan att svika sin tro, utan genom ett fegt och föraktligt förräderi mot sin hbeligaste öfvertygelse! Ett sådant förräderi — och folkerådet skulle utan mot). Toogtredivemend motsvara Stockholms Femtio Äldste. — Med Folkets mend i Folkeråden menar förf. provincialständernas ledamöter. 2) Denna lagparagraf, den ende som i någon män inskränker de Danska Judarnes borgerliga rättigheter, förnekar dem rättigheten att väljas till ledamöter af de danska provincialständerna, men medgifver dem likväl rättigheten att uti valen deltaga. ) Förf. talar här oem ett kommunalt fortroende motsvarande det, sem Stockholms Herrar Femtio Aldste fråndömt Judarne, med den skilnad, att uti Köpenhamn frågan endast gällde valbarhet eller rättigheten att åtnjuta andras förtroende i kommunala angelägenheter; ty att förneka dem valrättighet eller rättigheten att skänka detta förtroende åt någon medborgare ibland den kristna kyrkans trosbekännare, kunde ej en gång komma i fråga, då man betänkte, att uppfyllandet af en medborgares alla skyldigheter ålåg den judiske trosbekännaren icke mindre än den kristne, och att det kunde vara tillräckligt att åt statskyrkans medlemmar hafva vindicerat valbarhetens företräde. Imedlertid erhöllo de Köpenhamnska Judarne år 4849 äfven denna rättighet, och helt nyligen valdes en Jude till borgare-representant för Köpenhamn — ett val, som äfven tillvann sig den danska pressens odelade rr Pp II iTnecR anm