män i folkeråden !), Det fanns i de äldre lagarrn
intet bud som kunde utesluta Juden från val ti
borgarerepresentant; man måste till och med ej blo
anse hans duglighet dertill erkänd i lagstiftninger
utan ock hans pligt att emottaga ett skedt val fö
otvifvelaktig, så vida icke synnerliga omständighete
talade till hans ursäkt. Det var dessutom ett faktun
att i småstäderna (t. ex. Århus, Frederits) Judar p
den tiden deltogo uti borgarerepresentation. Ar 183
nedsattes af Köpenhamns 32-män en kommitte fö
utarbetandet af ett förslag till ett förändradt valsät
af Köpenhamns borgarerepresentanter, och det sade
att denna kommitte hade föreslagit att ingen skull
kunna väljas till representant, som icke bekände si
till den kristna religionen. En sådan Bornerthed
hos hufvudstadens (den gången dock icke genom bor
garnes fria val sammansatta) representation skulle,
fall ryktet besannades, hafva en vida sorgligare bety
delse än alla de pöbeluppträden, det förflutna hos os
haft att förevisa; hvarföre det skulle glädja oss or
det blefve vederlagdt. En ursökt för en sådan nu
tidens intolerans kunna vi endast finna deruti, at
man hållit den olyckliga 4 utaf ständerordningen:
strängt för ögonen; men lika så säkert, som man va
obefogad härtill — (kommunrepresentanten har en
dast betydelse för den kommun, som genom sitt fri
val har skänkt honom sitt förtroende; folkrepresen
tanten deremot kan få betydelse för hela folket, än
skönt han möjligen endast eger en enda kommun
förtroende) — lika så säkert skulle man förgäfve
hafva sökt uti hela vår nyare lagstiftning, angåend
Judarne, något lagbud, som man mindre bordt gör
afseende på än detta. Blotta ryktet härom väckt
derföre också ett sådant ogillande hes allmänheten
att Judarnes representanter knappt hade behöft be
svärat sig med ingifvandet af en protest emot ett dy
likt förslag: både Ständerna och Konungen skulle ick
för ty hafva häfdat deras rätt genom att häfda der
nya tidens ).
Härefter få vi framställa Judarnes uteslutande frå!
rättigheten att väljas till Ständer-deputerade, grun
dadt på förordningen om provincial-ständernas erga
nisation (af d. 15 Maj 1834, S 42, Je 2). Man had
väntat att detta förbud skulle upphäfvas på grund a
de Roskildska ständernas anhållan derom, tills för et
Par dagar sedan Kongl. Kungörelsen af den 47 Jul
1840 underrättade oss, att Konung Christian den 8
ännu icke funnit tillräckligt skäl till någon förän-
dring af paragrafen. Vi få då återigen vänta och
— kommer tid, kommer råd, vi skole väl ej länge
vänta förgäfves. — Detta förbud mäste ej blott till
följe at dess datum förefalla hvarje frisinnad Dansk
som en oförklarlig afvikelse från den förra regerin-
gens sträfvande att visa Judarne rättvisa, utan ock
serdeles smärta honom, emedan det i moraliskt af-
seende är af så stor betydelse, emedan det kastar en
skugga på Juden, och emedan det, om eljest något
skulle vara i stånd dertill, framför allt annat skulle
göra denne ovärdig att väjas till folkrepresentant
Det gifves två omständigheter, som lägga hinder i
vägen för val till Ständer-deputerad, äfven om hans
yttre vilkor vore sådana, som lagen föreskrifver; den
ena är den, att hafva undergått ett vanärande straff:
den andra, att bekänna sig till Mosaiska religionen
(se Fedrelandet för 1840, 126). Allmänheten an
ser, och det med rätta, valet till folkets representant
i rådsalen såsom en af de största förtroende- och he-
dersbetygelser, folket kan gifva dem ibland sig, som
på ett hedrande sätt utmärka sig genom klokhet, kraft
och borgaredygd. Vore valbarheten icke så begrän-
sad, som den ty värr är, så skulle folket -endast åt
den räcka en sådan krans, som framför alla andra
vore i besittning af dess aktning och förtroende;
men vore denne händelsevis en Jude, som hade varit
ärlig nog att icke öfvergifva sin religiösa öfyertygelse,
åt honom skulle det dock icke räcka den. Och hade
den af sjelva regeringen så högt hedrade, för sitt var-
ma nit för fosterlandet väl kände och i de flesta hän-
seenden så högt värderade David Anselm Meyer än-
nu lefvat bland oss, hade han äfven haft all den
mångsidiga bildning, han händelsevis saknade, så ha-
de han ändå icke kunnat blifva Ständer-deputerad,
utan att svika sin tro, utan genom ett fegt och för-
aktligt förräderi mot sin hbeligaste öfvertygelse! Ett
sådant förräderi — och folkerådet skulle utan mot-
). Toogtredivemend motsvara Stockholms Femtio
Äldste. — Med Folkets mend i Folkeråden menar
förf. provincialständernas ledamöter.
2) Denna lagparagraf, den ende som i någon män
inskränker de Danska Judarnes borgerliga rättig-
heter, förnekar dem rättigheten att väljas till leda-
möter af de danska provincialständerna, men med-
gifver dem likväl rättigheten att uti valen deltaga.
) Förf. talar här oem ett kommunalt fortroende mot-
svarande det, sem Stockholms Herrar Femtio Aldste
fråndömt Judarne, med den skilnad, att uti Kö-
penhamn frågan endast gällde valbarhet eller rät-
tigheten att åtnjuta andras förtroende i kommunala
angelägenheter; ty att förneka dem valrättighet el-
ler rättigheten att skänka detta förtroende åt någon
medborgare ibland den kristna kyrkans trosbekän-
nare, kunde ej en gång komma i fråga, då man
betänkte, att uppfyllandet af en medborgares alla
skyldigheter ålåg den judiske trosbekännaren icke
mindre än den kristne, och att det kunde vara
tillräckligt att åt statskyrkans medlemmar hafva
vindicerat valbarhetens företräde. Imedlertid er-
höllo de Köpenhamnska Judarne år 4849 äfven
denna rättighet, och helt nyligen valdes en Jude
till borgare-representant för Köpenhamn — ett val,
som äfven tillvann sig den danska pressens odelade
rr Pp II iTnecR anm