2
— Du har slagits! utropade Servian.
Felix blef ånyo allvarsam och gjorde ett tecken
åt sin onkel att tiga.
— Tror ni att han har slagits? sade öfversten,
man har då rättighet att kalla honom en man.
Nå, Felix, rodna inte, utan berätta oss det. Ni
ser väl alt vi äro en famille.
Oaktadt sin förvirring, önskade eleven i Saint-
Cyr ingenting högre än att få tala.
— Min onkel, sade han, i det han tog en blyg-
sam ton. ni bar kanhända berättat, i hvilket sorg-
ligt själstilistånd jag befann mig, då jag reste. Jag
var nästan bestämd för att kasta mig i sjön; ty
föreställ er, öfverste, att jag bade fått i mitt huf-
vud en på intet vis rolig idg, jag trodde mig
vara en pultron, ingenting mindre. Jag kom till
Paris med förtviflan i min själ. Genom en ovär-
derlig lycka var den första person, jag mötte på
Boulevarden, Daligny, en ung man af mina kam-
rater, ex fapper man, god skytt och som ej tål
att man ser snedt på honom. Den dagen var
han vid dåligt lynne, jag hade bekymmer; för
att förströ oss, åto vi middag tillsammans hos
Very och gingo sedermera på operan. Der bör-
jade vi att disputera. Ifan påstod att Duprez
sjöng bättre än Rubini, jag to3 Rubinis parti na-
turligtvis. Grälet blef hett, personligheter elter-
trädde förnuftsskälj kort sagdt, vi kommo öfverens
om att slass, Och den följande dagen, som var 1
går, befunno vi 0ss på platsen.
— Nå väl! hur gick det? sade Servizn, som
följde med ett lifligt intresse sin nevös lillig
berätteise.
— AMirkvärdigt väll svarade Felix med ev ir
bilerande min; då jag ställde mig ex garde, kiwle