2 — Du har slagits! utropade Servian. Felix blef ånyo allvarsam och gjorde ett tecken åt sin onkel att tiga. — Tror ni att han har slagits? sade öfversten, man har då rättighet att kalla honom en man. Nå, Felix, rodna inte, utan berätta oss det. Ni ser väl alt vi äro en famille. Oaktadt sin förvirring, önskade eleven i SaintCyr ingenting högre än att få tala. — Min onkel, sade han, i det han tog en blygsam ton. ni bar kanhända berättat, i hvilket sorgligt själstilistånd jag befann mig, då jag reste. Jag var nästan bestämd för att kasta mig i sjön; ty föreställ er, öfverste, att jag bade fått i mitt hufvud en på intet vis rolig idg, jag trodde mig vara en pultron, ingenting mindre. Jag kom till Paris med förtviflan i min själ. Genom en ovärderlig lycka var den första person, jag mötte på Boulevarden, Daligny, en ung man af mina kamrater, ex fapper man, god skytt och som ej tål att man ser snedt på honom. Den dagen var han vid dåligt lynne, jag hade bekymmer; för att förströ oss, åto vi middag tillsammans hos Very och gingo sedermera på operan. Der började vi att disputera. Ifan påstod att Duprez sjöng bättre än Rubini, jag to3 Rubinis parti naturligtvis. Grälet blef hett, personligheter elterträdde förnuftsskälj kort sagdt, vi kommo öfverens om att slass, Och den följande dagen, som var 1 går, befunno vi 0ss på platsen. — Nå väl! hur gick det? sade Servizn, som följde med ett lifligt intresse sin nevös lillig berätteise. — AMirkvärdigt väll svarade Felix med ev ir bilerande min; då jag ställde mig ex garde, kiwle