(Införes på begäran.) Utan att vilja underkånna Hrr Höökenbergs och Schartaus lofvärda bemödanden att vilja bereda de arbetande klasserne en för dem behöflig rekreation och omvexling i de, visserligen ganska få nöjen, hvari dessa kunna deltaga, eller genom uppförandet af s. k. folknöjen; vill man dock hemställa, eller rättare sagdt anhålla, att dertill valdes, med afseende på tillställandet af dessa nöjen, en mera lämplig tid, än en arbetsdag midt i veckan. Den som arbetar, vare sig för dagspenning, veckolön eller s. k. stycke, måste således uppoffra en half dags aflöning om han som deltagare, eller åskådare, vill öfvervara dessa nöjeno, och då är det att förmoda, att många verkstäder och fabriker den dagen komma att stå toma, och måhända någon del af den följande, och att således en, i många afseenden större förlust skall uppkomma, än både de afsedde först: öelserne, de utlofvade små premierne och den rakade och intvålade suggan förmå ersätta. Man anhåller derföre, att Söndags eft. m., såsom den för alla arbetande mest lägliga tid till förströelser och återhemtande, efter veckans arbete, dertill användes. Säkert är, att Hrr Höökenberg och Schartau, genom ett sålunda förändradt arrangement, skulle öka sin förbindelse bos alla näringsidkare och husbönder.