LEJONHUDEN.) AF CHARLES DE RERNHARD. XI. Under andra omständigheter, skulle den besynaerliga förgripelse, för bvilken fru Caussade varit föremål, ha fängslat hennes romaneska inbillning. Sedan faran varit öfverstånden, skulle hon länge bafva tänkt på den med rörelse och kanhända med nöje; men i detta ögonblick, då intrycket, hvilket hon rönte när hon befann sig i röfrarnas makt, försvunnit med orsaken dertill, efterträddes fasan genast af de mest förvirrade tvifvel. — J männer, j ären mycket utomordentliga, sade hon helt hastigt till Tonayrion, som, stående vid den länstol, hvaruti: hon satte sig då hon kom in i salongen, begagnade sig,af den förträffliga ställning, som dessa nyss utförda bedrifter förvärfvat honom, för att försöka ett afgörande anfall på den unga och rika enkans hjerta, — Hvad är det för utomordentligt i att man dör af kärlek till er? svarade den vackra Raoul, besluten att ej låta tråden af sitt passionerade tal afklippas af någonting afvikande ifrån ämnet. — Ni förstår migsicke, återtog Estelle med otålighet; jag vill säga;satt-männerna i allmänhet synas mig hafva ganska:litenistadga i karakteren. Man tilar om vårt ombytliga.lynne; men hvad betyder denna ombytlighet i jemnförelse med deras inkonseqvens! Tappre denisena dagen, pultroner den andra, hvad skall man då egentligen tro om dem?) N — Bör jag taga åt mig denna anmärkning? sade Raoul med ett-tvunget skratt. — Tag hälften deraf. — Hvarföre hälften? ) Se A. B. 2 164, 165, 166, 167, 168, 170, 171, 478, 173, 174, 175, 176, 177 och 179,