LEJONHUDEN.)
AF CHARLES DE RERNHARD.
XI.
Under andra omständigheter, skulle den besyn-
aerliga förgripelse, för bvilken fru Caussade varit
föremål, ha fängslat hennes romaneska inbillning.
Sedan faran varit öfverstånden, skulle hon länge
bafva tänkt på den med rörelse och kanhända
med nöje; men i detta ögonblick, då intrycket,
hvilket hon rönte när hon befann sig i röfrarnas
makt, försvunnit med orsaken dertill, efterträddes
fasan genast af de mest förvirrade tvifvel.
— J männer, j ären mycket utomordentliga,
sade hon helt hastigt till Tonayrion, som, ståen-
de vid den länstol, hvaruti: hon satte sig då hon
kom in i salongen, begagnade sig,af den förträff-
liga ställning, som dessa nyss utförda bedrifter
förvärfvat honom, för att försöka ett afgörande
anfall på den unga och rika enkans hjerta,
— Hvad är det för utomordentligt i att man
dör af kärlek till er? svarade den vackra Raoul,
besluten att ej låta tråden af sitt passionerade
tal afklippas af någonting afvikande ifrån ämnet.
— Ni förstår migsicke, återtog Estelle med o-
tålighet; jag vill säga;satt-männerna i allmänhet
synas mig hafva ganska:litenistadga i karakteren.
Man tilar om vårt ombytliga.lynne; men hvad
betyder denna ombytlighet i jemnförelse med de-
ras inkonseqvens! Tappre denisena dagen, pul-
troner den andra, hvad skall man då egentligen
tro om dem?) N
— Bör jag taga åt mig denna anmärkning? sade
Raoul med ett-tvunget skratt.
— Tag hälften deraf.
— Hvarföre hälften?
) Se A. B. 2 164, 165, 166, 167, 168, 170, 171,
478, 173, 174, 175, 176, 177 och 179,