Dröj en stund på sänkta vingar Sångens Jjufva Philomele, Ur hvars bröst harmoniskt klingar Hjertats gömda strängaspel! Skänk ett echo åt vårt öra Af hvad, i en hänryckt stund, Sig din ande lyft att. höra I de himmelskas förbund! Om af högre Hf-det brusar Omkring Seines, än Mälarns stramd, Mins likväl det land du tjusar, Ar ditt hem, ditt fosterland, Som, hvad höjd af lof du skördar På din flygt i ryktets spår, Dig med stolthet återbördar — Du är Sveriges, du är vår. Uti samma Måndagsbref förekommer en liten vidräkning med Aftonbladet, om sättet att beskrifva de offentliga nöjena, eller det s. k. puffandet; och deruti påstås, att det är Aftonbladet som först börjat med konsten att puffan, hvilket Dagligt Allehanda deremot finner, mirabile dictu, vara en onödig lyx för tidningarna. Vi vilje ej inlåta oss vidlyftigt på detta kapitel, emedan vi frukta att en sådan vidräkning mellan oss och Allehanda, om den skulle uppgöras på runstycket, blefve ganska vidlyftig, då vi emot Aftonbladets citerade puffande för direktören Arnold,, vattenskidornav m. m., skulle få ett så mäktigt batteri af puffar emot oss från Allehandasidan, som t. ex. alla rekommendationerna för de Musardska soirerna, herr Lejas lotteri, de smakfulla och lysande permarna på utländska gravyrarbeten hos härvarande bokhandlare, de krigiska artiklarna från Ladugårdsgärdet, våra patriotiska fruntimmershjertans känslor vid anblicken af signaturen OO m. m. Oaktadt Dagl Allehandas blygsamhet, böre vi således erkänna, att om Aftonbladet lärt Al!ehanda puffningskonsten, så bugar mäöstaren sig villigt för lärjungens öfverlägsenhet. Såsom ett bevis att vi i alla fall icke in malam partem upptaga: den ofvannämnde lilla pipningen, utan tvärtom kyssa riset, tage vi oss friheten reproducera följande träffande reflexioner ur ettannat stycke af Allehandas Måndagsartikel: Vår hufvudstad har i år varit besökt af ett talrikt antal utlänningar, och det snart sagdt från alla verldens ändar; det goda har ångfartygskommunikationen med Finland och Läbeck bland mycket annat medfört. Men icke blott fremlingar, obekanta med landet, ha gjort visit hos oss; vi ha äfven understundom fått återse Svenskar, som från utlandet medföra erfarenhet och utmärkelser. — En brigg giek i Lördags af stapeln på Stora varfvet. Den har blifvit bygd för varfintressenternas räkning, men köpt af Hrr J:s Paton et Comp., och erhöll af dem namnet Berzelius. PRAKTISKA RESULTATER. (Ur det nyligen utkomna arbetet Om tullväsende i almänhet af W. C. E. grefve Sponneck, öfversättning af C. ÅA. B-n.) Efter att i tredje kapitlet bafva utvecklat läran om tull, och framställt reglorna för tullsystemers ändåmålsenliga ordning, har jag i fjerde kapitlet sökt att ådagalägga betydelsen af en allmän handelsfrihet. Vi sågo huru aflägse Europa ännu är derifrån. Tullsystem står emot tullsystem. Det ena merkantila intresset söker att nedtrycka det andra. Under det rastlösa sträfvandet att sjelf producera allt, åsidosätter man naturens ordning, man gör uppenbart våld på den. Man glömmer, att de olika lånderna endast äro delar af en stor verldskropp, och att de icke mera kunna vara hvarandra förutan, icke mera förnuftigtvis frånsöndra sig genom tullinier, än hufvud och mage i menniskokroppen. Hvarföre tror man att naturen sjelf icke uppstaplat några oöfverstigliga gränser emellan de olika länderna, eller åtminstone emellan de olika verldsdelarne? Hvarföre har det blifvit konsten möjligt, att genom hundrade snillrika uppfinningar förringa verkan af blotta afståndet? Hvarföre beprisar man så högt hvar och en ditåt ledande upptäckt? Hvarföre belöna och uppmuntra regeringarne den? Är det blott för att sedermera genom ett tullsystem tillintetgöra, eller åtminstone förlama, alla dessa naturens och konstens sträfvanden, att närma menniskorna och länderna till hvarandra? Och hvarthän leder väl ideen, som ligger till grund för skyddssystemet, om man fullföljer den i sin fulla, exklusiva konseqvens? Efter systematikernas teori, om fördelarne att sjelf frambringa allt och att icke hafva bebof af någon, blifyver, som en känd författare träffande anmärkt, idealet af en lycklig tillvaro, en konung, som står ensam på sin ö och vrider på en handqvarn, genom hvars tillhjelp han producerar alla sina förnödenheter; ty han betalar alls ingen arbetslön och är icke beroende af någon. Man är i Europa ännu långt ifrån att erkänna hapdelsfrihetens djupa, teoretiska, sanning och praktiska riktighet. Ju längre man i detta fall står tillbaka, desto mindre gör man naturligtvis till denna frihets fördel. Men äfven när dess fulla betydelse en gång står klar för regeringarne, skall dock en allmän tullemancipation i de flesta länder endast långsamt och efterhand kunna gå för sig, på grund af financiella TT TT TT AA tt TT TT TR EA AT KA