i nwmnw—n—b-——B-— rn ii— vian; det var ej honom jag sökte, det var er, min fru. — Mig! ni öfverraskar mig, i sanning, återtog den unga enkan. Hvad vill nb mig? — Höra om ni har något ärende till Paris. — Reser ni? — 1 morgon, min fru. — Och när återkommer ni? — Den dagen, då ni gifter er med herr Tonayrion, om ni anser mig värdig att blifva bjuden till bröllopsfesten. Estelle stödde sin bögra armbåge på sin venstra band och nöp sig i hakan med två täcka och mjuka fingrar. Uti denna behagsjuka ställning, axlarna skönt rundade, hufvudet lutadt framåt, fäste hon på sin gamla älskare en af dessa blickar, ur djupet af bjertat, mot hvilka det ej finnes någon kraftig parering. — Talar ni med sådan köld om mitt giftermål? sade hon till honom med en förebrående mine. — Skulle ni heldre höra att jag talade derom med smärta, som jag har haft den svagheten att göra förr? — Kanhända, återtog hon med ett småleende, beslägtadt med hennes blick. — Tillåt mig att vägra er delta nöje, Jag tviflar icke på att ett bjertas bekymmer, hvilket ni uppofirat, skulle vara ett angenämt bihang till er lycka; men för alt spela rölen af olycklig älskare felas det mig i dag en väsendtlig sak. — Kärleken? — Kanhända, säger jag i min tur. — Ni är ej säker derpå! sade hon småleeende. — Jag är mig sjelf ej mäktig, när ni betraktar mig på sådant sätt; men långt ifrån er, — och snart skall jag vara långt ifrån er — skall förtjusniogen skingras och lemna plats åt förnuftet. — Hvad säger er detta förnuft om mig? frågade fru Caussade med en uppmanande trotsighet; det är en spegel, uti hvilken vi fruntimmer sällan bruka att se oss. Srmickra mig inte. Förnuftet anser mig ful, mycket förskräcklig, mycket vederstygglig. . . Sålunda talande, syntes Estelle för Servian så förtjusande, att, i stället för att svara, glömde han sig för nöjet att betrakta henne.