i nwmnw—n—b-——B-— rn ii—
vian; det var ej honom jag sökte, det var er,
min fru.
— Mig! ni öfverraskar mig, i sanning, återtog
den unga enkan. Hvad vill nb mig?
— Höra om ni har något ärende till Paris.
— Reser ni?
— 1 morgon, min fru.
— Och när återkommer ni?
— Den dagen, då ni gifter er med herr To-
nayrion, om ni anser mig värdig att blifva bjuden
till bröllopsfesten.
Estelle stödde sin bögra armbåge på sin ven-
stra band och nöp sig i hakan med två täcka
och mjuka fingrar. Uti denna behagsjuka ställ-
ning, axlarna skönt rundade, hufvudet lutadt fram-
åt, fäste hon på sin gamla älskare en af dessa
blickar, ur djupet af bjertat, mot hvilka det ej
finnes någon kraftig parering.
— Talar ni med sådan köld om mitt gifter-
mål? sade hon till honom med en förebrående mine.
— Skulle ni heldre höra att jag talade derom
med smärta, som jag har haft den svagheten att
göra förr?
— Kanhända, återtog hon med ett småleende,
beslägtadt med hennes blick.
— Tillåt mig att vägra er delta nöje, Jag tvif-
lar icke på att ett bjertas bekymmer, hvilket ni
uppofirat, skulle vara ett angenämt bihang till er
lycka; men för alt spela rölen af olycklig älska-
re felas det mig i dag en väsendtlig sak.
— Kärleken?
— Kanhända, säger jag i min tur.
— Ni är ej säker derpå! sade hon småleeende.
— Jag är mig sjelf ej mäktig, när ni betrak-
tar mig på sådant sätt; men långt ifrån er, —
och snart skall jag vara långt ifrån er — skall
förtjusniogen skingras och lemna plats åt förnuftet.
— Hvad säger er detta förnuft om mig? frå-
gade fru Caussade med en uppmanande trotsig-
het; det är en spegel, uti hvilken vi fruntimmer
sällan bruka att se oss. Srmickra mig inte. För-
nuftet anser mig ful, mycket förskräcklig, mycket
vederstygglig. . .
Sålunda talande, syntes Estelle för Servian så
förtjusande, att, i stället för att svara, glömde han
sig för nöjet att betrakta henne.