England, nog mäktig för att icke behöfva fråsa det ringaste efter det missnöje, som Rikets. Ständer kunna tillkännagifva mot styrelsens åt-. ärder eller system, och att, om de sednare skulle vilja försöka att knyta till folkets pung, så finge man väl se, hvilken derpå komme att rosa marknaden. I Detta pastående är icke nytt för svenska allmänheten; tvärtom har det hela tiden bortåt varit tillräckligt synbart, att den mening, Minerva här uttalat, utgör ett uttryck af regeringens innersta tanka; ty på annat sätt vore det svårligen förklarligt, alt regeringen vågade med en sådan likgiltighet behandla eller afvisa uttrycken af representationens åsigter. Men en helt annan fråga är, i hvad mån den uppställda argumentationen i och för sig sjelf är sann. Betraktar man saken så, d. v. s. på det viset, och icke vill tala om hvad vederbörande tilltro sig utan fara kunna våga emot Ständerna, hvilket alltid blir något obestämdt och beror på mer eller mindre af det sorts kurage, som kan anses ligga i en sådan makts utöfning, utan endast hvad som i sig sjell är lagligt: och riktigt, så upplyser det sig genast, att den ifrågavarande jemniförelsen och de deraf dragnaresultaterna upplösa sig i — elt munväder. Minerva vill nemligen insinuera att representationerna i England och Frankrike hafva helt andra utvägar, enligt dessa länders grundlagar, att tvinga regeringen till att styra efter deras grundsatser, eller med andra ord, att göra den parlamen-; tarisk, än den svenska riksdagen äger, derföre att alla skatter der äro af bevillningsnatur, och alla anslag årligen beviljas å nyo eller i annat fall e) utgå: hvaremot en stor del af embetsmännens aflöning här i landet utgår genom så kallade ordimarie inkomster eller indelta räntor, tionde med mera. Detta är likväl blott en skenbar skilnad, som i sjelfva verket är ingen, ifall man ej beräknar den visserligen högst vigtiga omständig-. heten, att representationerna i England och Frankrike sammanträda årligen, i Sverge deremot blott hvart 3:te eller G:te år, och att regeringarna i de förra länderna således hafva mindre spelrum emellan sessionerna. Det finnes nemligen, ehuru detta visserligen är förbigånget i Minervas artikel, vissa paragrafer i våra gruntlagar, som utvisa helt annat än Minerva förmenar, neml. 57 Regeringsformen, som säger, att Svenska folkets urgamla rält alt sig beskatta, utöfvas af Rikets Ständer allena; 62 S, att statsverkets behof skola af StatsUtskottet uppgifvas och af Rikets Ständer pröfvas, och att sedan detta skett, ankommer det på Rikets Ständer, att en deremot svarande bevillning sig åtaga samt tillika fastställa, huru ,serskilda summor deraf skola till serskitda ändamål användas, och dessa summor under bestämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå, Häraf följer, enligt språkets och logikens reglor, att Rikets Ständer allena äga både utöfva all beskal!ning och pröfva till hvilka ändamål den skall användas, och ett så positift och omfattande bud kan icke efter hugskott vidkännas någon inskränkning, såvida icke grundlageu sjelf på annat ställe stadgar speciella undantag för någon serskild del af beskattningen: men ett sådant undantag finnes endast i afseende på armå-indelningsverket och knektekontrakterna, hvilka, enligt 80 8 Rezeringsformen, icke få ändras utan Konungs och Stinders gemensamma beslut. Om de ordinarie inkomsterna i allmänhet är ingenting stadgadt i undantagsväg; de höra således under den allmänna regeln. Om nu Regeringen, oaktadt detta grundlagens stadgande är ovilkorligt, icke bryr sig derom, utan anser sig kunna ansvarslöst öfverträda det, under vissheten att Rådgifvarne icke äfventyra något, med Riksrättens närvarande sammansättIning (just samma fråga förevar nemligen inför sednaste Riksrätt, der den på ett talangfullt sält utreddes af Justitie-ombndsmannen), så bevisar Idetta hvarken mer eller mindre, än hvarje anna! större eller mindre missbruk eller inkräktning som de maktägande under en längre eller kortare tid kunna tillåta sig, innan någon nemesis träffa dem. Men i detta fallet, eller hvad det juridiska ansvaret beträffar, blir förhållandet nästan alldeles detsamma i England och Frankrike, som här. Vi ha redan vid flere föregående tillfällen uttryckt den tankan, att hvad man kallar en skattevägran här i Sverge skulle vara overkställbar, i anseende till de stora svårigheter, hvarmed den blefvo förknippad, och den reaktion, som skulle derigenom åstadkommas på hela embetsmannaklassen, och so lysan: det var ej honom jag sökte, det var er,