England, nog mäktig för att icke behöfva frå-
sa det ringaste efter det missnöje, som Rikets.
Ständer kunna tillkännagifva mot styrelsens åt-.
ärder eller system, och att, om de sednare skulle
vilja försöka att knyta till folkets pung, så finge
man väl se, hvilken derpå komme att rosa mark-
naden. I
Detta pastående är icke nytt för svenska all-
mänheten; tvärtom har det hela tiden bortåt va-
rit tillräckligt synbart, att den mening, Minerva
här uttalat, utgör ett uttryck af regeringens in-
nersta tanka; ty på annat sätt vore det svårligen
förklarligt, alt regeringen vågade med en sådan
likgiltighet behandla eller afvisa uttrycken af re-
presentationens åsigter. Men en helt annan fråga
är, i hvad mån den uppställda argumentationen i
och för sig sjelf är sann. Betraktar man saken så,
d. v. s. på det viset, och icke vill tala om hvad
vederbörande tilltro sig utan fara kunna våga e-
mot Ständerna, hvilket alltid blir något obestämdt
och beror på mer eller mindre af det sorts ku-
rage, som kan anses ligga i en sådan makts ut-
öfning, utan endast hvad som i sig sjell är lagligt:
och riktigt, så upplyser det sig genast, att den i-
frågavarande jemniförelsen och de deraf dragnare-
sultaterna upplösa sig i — elt munväder. Mi-
nerva vill nemligen insinuera att representatio-
nerna i England och Frankrike hafva helt andra
utvägar, enligt dessa länders grundlagar, att tvin-
ga regeringen till att styra efter deras grundsat-
ser, eller med andra ord, att göra den parlamen-;
tarisk, än den svenska riksdagen äger, derföre att
alla skatter der äro af bevillningsnatur, och alla
anslag årligen beviljas å nyo eller i annat fall e)
utgå: hvaremot en stor del af embetsmännens af-
löning här i landet utgår genom så kallade ordi-
marie inkomster eller indelta räntor, tionde med
mera. Detta är likväl blott en skenbar skil-
nad, som i sjelfva verket är ingen, ifall man
ej beräknar den visserligen högst vigtiga omständig-.
heten, att representationerna i England och Frank-
rike sammanträda årligen, i Sverge deremot blott
hvart 3:te eller G:te år, och att regeringarna i de
förra länderna således hafva mindre spelrum emel-
lan sessionerna. Det finnes nemligen, ehuru detta
visserligen är förbigånget i Minervas artikel, vissa
paragrafer i våra gruntlagar, som utvisa helt an-
nat än Minerva förmenar, neml. 57 Regerings-
formen, som säger, att Svenska folkets urgamla
rält alt sig beskatta, utöfvas af Rikets Ständer
allena; 62 S, att statsverkets behof skola af
StatsUtskottet uppgifvas och af Rikets Ständer
pröfvas, och att sedan detta skett, ankommer det
på Rikets Ständer, att en deremot svarande be-
villning sig åtaga samt tillika fastställa, huru
,serskilda summor deraf skola till serskitda än-
damål användas, och dessa summor under be-
stämda hufvudtitlar uti riksstaten anslå, Häraf
följer, enligt språkets och logikens reglor, att Ri-
kets Ständer allena äga både utöfva all beskal!-
ning och pröfva till hvilka ändamål den skall
användas, och ett så positift och omfattande bud
kan icke efter hugskott vidkännas någon inskränk-
ning, såvida icke grundlageu sjelf på annat ställe
stadgar speciella undantag för någon serskild del
af beskattningen: men ett sådant undantag finnes
endast i afseende på armå-indelningsverket och
knektekontrakterna, hvilka, enligt 80 8 Rezerings-
formen, icke få ändras utan Konungs och Stin-
ders gemensamma beslut. Om de ordinarie in-
komsterna i allmänhet är ingenting stadgadt i un-
dantagsväg; de höra således under den allmänna
regeln.
Om nu Regeringen, oaktadt detta grundlagens
stadgande är ovilkorligt, icke bryr sig derom,
utan anser sig kunna ansvarslöst öfverträda det,
under vissheten att Rådgifvarne icke äfventyra
något, med Riksrättens närvarande sammansätt-
Ining (just samma fråga förevar nemligen inför
sednaste Riksrätt, der den på ett talangfullt sält
utreddes af Justitie-ombndsmannen), så bevisar
Idetta hvarken mer eller mindre, än hvarje anna!
större eller mindre missbruk eller inkräktning
som de maktägande under en längre eller kortare
tid kunna tillåta sig, innan någon nemesis träffa
dem.
Men i detta fallet, eller hvad det juridiska an-
svaret beträffar, blir förhållandet nästan alldeles
detsamma i England och Frankrike, som här. Vi
ha redan vid flere föregående tillfällen uttryckt
den tankan, att hvad man kallar en skattevägran
här i Sverge skulle vara overkställbar, i anseende
till de stora svårigheter, hvarmed den blefvo för-
knippad, och den reaktion, som skulle derigenom
åstadkommas på hela embetsmannaklassen, och
so
lysan: det var ej honom jag sökte, det var er,