ee LEJONHUDEN. ) AF CHARLES DE BERNHARD. Xx. Sedan Servian lemnat berr Herbelin, föll han i djupa grubblerier. Estelle har ett klagomål emot mig, sade han för sig sjelf, och det är detta, som hindrat henne att gilla sig med mig. Hvad kan det vara för ett klagomål? . Ända dittills hade mannen om fyrtio år blott tillskrifvit förkastandet af hans giftermålsförslag den romaneska öfverdriften i fru Caussadesäktenskapliga anspråk. Då han såg, alt detta förkastande hade en serskild orsak, kände han en oförklarlig tillfredsställelse. Hen försökte att i sitt minne återkalla den illgerning, för hvilken han ansåg sig anklagad, men förgälves. Slutligen trött att i sitt minne forska efter den och öfvertygad om sin oskuld, beslöt han att begära en förklaring af henne, som ensamt kunde gifva honom den, emedan öfversten hade nekat att förklara sig. Detta steg syntes honom straxt passande, till och med nödvändigt; ban sade till sig sjelf att resultatet, buru det än skulle blifva, ingenting kunde förändra i hans Ruvarande känslors öfverlagda köld. Då han påminde sig att hon gifvit tillkänna, det han ämnade resa den följande dagen, medgaf han, att ban ej hade någon tid att förlora, och gick ner i trädgården, hvarest han kort förutsett fru Caussade promenera. För att gifva sin förra älskare tid att nalkas, utan att derigenom blottstäla sin qvinnliga värdighet, stadnade Estelle vid en yppig Dalia, hvars varieteter hon undersökie med en uppmärksamhet. som skulle hafva gjort heder åt en älskare a! blomsterodling. Servian, åt hvilken hon låtsade vända ryggen, befann sig bredvid henne, då hor vände sig om vid bullret af hans steg. — Ab! det är ni! sade bon, i det bon låtsade förvåning; söker ni min far? han var här för er kort stund sedan. — Jag har nyss lemnat honom, svarade Ser ) Se A. B. 2 164, 163, 166, 167, 168, 170, 171 4792, 173, 174, 173, 176 och 477.