ee
LEJONHUDEN. )
AF CHARLES DE BERNHARD.
Xx.
Sedan Servian lemnat berr Herbelin, föll han i
djupa grubblerier.
Estelle har ett klagomål emot mig, sade han
för sig sjelf, och det är detta, som hindrat henne
att gilla sig med mig. Hvad kan det vara för
ett klagomål? .
Ända dittills hade mannen om fyrtio år blott
tillskrifvit förkastandet af hans giftermålsförslag
den romaneska öfverdriften i fru Caussadesäkten-
skapliga anspråk.
Då han såg, alt detta förkastande hade en ser-
skild orsak, kände han en oförklarlig tillfredsstäl-
lelse. Hen försökte att i sitt minne återkalla den
illgerning, för hvilken han ansåg sig anklagad, men
förgälves. Slutligen trött att i sitt minne forska
efter den och öfvertygad om sin oskuld, beslöt
han att begära en förklaring af henne, som ensamt
kunde gifva honom den, emedan öfversten hade
nekat att förklara sig. Detta steg syntes honom
straxt passande, till och med nödvändigt; ban
sade till sig sjelf att resultatet, buru det än skulle
blifva, ingenting kunde förändra i hans Ruvaran-
de känslors öfverlagda köld. Då han påminde sig
att hon gifvit tillkänna, det han ämnade resa den
följande dagen, medgaf han, att ban ej hade nå-
gon tid att förlora, och gick ner i trädgården,
hvarest han kort förutsett fru Caussade promenera.
För att gifva sin förra älskare tid att nalkas,
utan att derigenom blottstäla sin qvinnliga vär-
dighet, stadnade Estelle vid en yppig Dalia, hvars
varieteter hon undersökie med en uppmärksamhet.
som skulle hafva gjort heder åt en älskare a!
blomsterodling. Servian, åt hvilken hon låtsade
vända ryggen, befann sig bredvid henne, då hor
vände sig om vid bullret af hans steg.
— Ab! det är ni! sade bon, i det bon låtsade
förvåning; söker ni min far? han var här för er
kort stund sedan.
— Jag har nyss lemnat honom, svarade Ser
) Se A. B. 2 164, 163, 166, 167, 168, 170, 171
4792, 173, 174, 173, 176 och 477.