nungen (ill att för densamma gifva efter. Vi hafva sednast sett vedermälen af en sådan betäntsamhet hos en opposition, i hvars förmåga det stod ait sträcka afslagen till deras yttersta gräns. Men allt detta är ingen nyhet för Grefve Anckarsvärd och hans politiska vänner; de veta det lika så väl som någon annan. De hafva derföre gjort mårga, fast fåfänga försök till att få äfven här i landet all statsinkomst förvandlad till bevillning, och med detsamma de republikanska institutionernar, eller folkmaktens herravälde öfver Konungamakten införda. Afven på denna väg har Gr. A. gjart six mycken möda, t. ex. vid 1840 års riksdag, då han föll alldeles baklänges på att rida spärr emot hemmantalsräntan. Åt samma håll sträfvar också det ständigt förnyade yrkandet på alla allmänna medels ingående till Riksgäldskontoret och deras utgifvande derifrån till sina bestämda ändamål. Men Konungamakten, som ser det konseqventa äflandet med att kringskära dess väsentligaste rättigheter, och som omöjligen numera kan misstaga sig om hvart en eftergift i dessa hänseenden skulle föra, lär väl låta det vara nog med den medgörlighet, som redan på försök blifvit visad. En särdeles fyndighet bar Grefve Anckarsvärd, när han författar sina politiska ströskrifter, att hitta på sina egna svaga sidor, och att, då han söker försvara dem, lägga sina felsteg på det naivaste sätt i dagen, icke så noga öfvervägande, om icke flera än han sjelf, ja hans hästa vänner, som följt honom i striden, deruppå komma till korta. Sådont der har väl förr händt mer än en politisk dansmästare, som nödvändigt velat skrifva sina egna personalier, men vår grefve står dock här utom all jemförelse. — Sedan han t. ex. (sid. 26) gifvit luft åt sin förargelse öfver det mesta af våra inhemska förhållanden, öfver vår representation, vår riksrättspersonal, 0. s. v., samt derjemte öfver en ofelbar förmåga att styra stater och ordna länders och nationers öden, som han tror sig alltförväl veta att alla de monarkiska statsförfattningarne tillerkänna Konungarne, ja afven understundom Drottningar,, och dervid resonnerat så, som en politisk kannstöparegesäll, eller hökarebetjent, i våra dagar, hvilken haft tillfälle att läsa Aftonbladet och Dagligt Allehanda, ofelbart skulle resonnera; sedan han derefter sagt sin tanka om gamla mäns otjenlighet att sitta uti en rådkammare, utlåter han sig på följande sidan sålunda: I Norge skulle sådant knappast bära sig, emedan prådgifvarekallet fordrar full duglighet och arbetsförmåga, der rådgifvaren ej har någon hofmästare, ),under namn af Exspeditions-chef, att tillspörja, eller ratt kasta sitt arbete på; och med en Riksrättssamman:ättning hos oss, som lemnade någon anledning pti!l eftertanka, skulle det ej heller gå an; men det torde lika litet gå an att tillägga oppositionen skulden för sådana förhållanden, som hos os3 nu stundligen inträffa i denna del. Om förlåtelse, Hr Grefye Anckarsvärd! Skulle sig verkligen så åtbära, att ibland orsakerna, till det förhållande som Hr Grefyen öfverklagar, äfven böt räknas den, att rådgifvare (NB. den, som är Departe mentschef) har en hofmästare, under namn af Expe ditionschef, att tillspörja, eller att kasta sitt arbete på så är det uppenbart och allmänt kändt, att ingen an nan, än just oppositionen, bär skulden för sådan: förhållanden, som etc. etc. Ifrån byem, om ej från oppositionen, utgick ider till den grundlagsförändring, som skänkt oss vår nu varande organisation af Statsrådet? Vet icke hel: nationen, att oppositionen ville dermed göra ett för sök att insmuggla uti vårt land en ministerstyrels till namnet, ehuru upphofsmännen voro alltför kort synte till att inse, att af det gamla allt det god: skulle bortfalla, och deremot all surdegen komma at qvarstå, utan att förändringen skulle mäkta att inför någon öfvervägande nytta i stället? Hvem, om ick oppositionen sedan den väl bunnit att vid förra riks dagen förvissa sig om sin öfvervigt i Utskott och Nä der samt i två Riksstånd, päyrkade ett brådstörtad antagande af det hvilande grundlagsförslaget, med d: af Grefve A. nu så ironiskt apostroferade hofmästar ne, under namn af Expeditionschefer, och det til den grad, att Konungen icke på annat sätt kund få riksdagsärenderna i gång, än genom sanktions med delande åt beslutet om denna grundlagsförändring fastån deraf icke kom att följa, hvad afsedt var, at oppositionnns rätta chefer kånde tränga sig in i dei nya rådkammaren och blifva hofmästarens, husbön der, sarst på dem kasta arbetet, hvilket en hvar vc att dessa chefer äro oduglige till att sjelfve förrätt utan att statsmachinens stadnande skulle deraf inor några veckor blifva en följd? Hvem således, om icke oppositionen och Gr. Å sjelfva, få bära skulden för ati, genom hofmästarnde nförande, det kan blilva möjligt, att i rådkammare inkalla 70 år gamla medelmåttor, för att skaffa den stora pensioner, m. m. som Grefven i denna funk kriticerar? Hela denna operation är just det ögon skenligaste beviset på buru beskaffadt det är med op positionens föregifna statsmannaförmåga. Vi förbigå den kavaljeriska och högdragna ton hvarmed Minerva-redaktören bär trakterar grefy Anckarsvärd; men hvad är väl, i sjelfva saken hela detta långa talets korta mening? Påtaglige intet annat, än att Svenska Minerva Vill inskär pa hos läsaren, att regeringen i Sverge anser sig i jemiörelse med regeringarna i Frankrike oc PT RA ES Ta LE Re 2 a a aa te gt AK