nungen (ill att för densamma gifva efter. Vi hafva
sednast sett vedermälen af en sådan betäntsamhet
hos en opposition, i hvars förmåga det stod ait sträc-
ka afslagen till deras yttersta gräns.
Men allt detta är ingen nyhet för Grefve Anckar-
svärd och hans politiska vänner; de veta det lika så
väl som någon annan. De hafva derföre gjort mårga,
fast fåfänga försök till att få äfven här i landet all
statsinkomst förvandlad till bevillning, och med det-
samma de republikanska institutionernar, eller folk-
maktens herravälde öfver Konungamakten införda. Af-
ven på denna väg har Gr. A. gjart six mycken möda,
t. ex. vid 1840 års riksdag, då han föll alldeles bak-
länges på att rida spärr emot hemmantalsräntan. Åt
samma håll sträfvar också det ständigt förnyade yr-
kandet på alla allmänna medels ingående till Riks-
gäldskontoret och deras utgifvande derifrån till sina
bestämda ändamål. Men Konungamakten, som ser
det konseqventa äflandet med att kringskära dess vä-
sentligaste rättigheter, och som omöjligen numera kan
misstaga sig om hvart en eftergift i dessa hänseenden
skulle föra, lär väl låta det vara nog med den med-
görlighet, som redan på försök blifvit visad.
En särdeles fyndighet bar Grefve Anckarsvärd, när
han författar sina politiska ströskrifter, att hitta på
sina egna svaga sidor, och att, då han söker försvara
dem, lägga sina felsteg på det naivaste sätt i dagen,
icke så noga öfvervägande, om icke flera än han sjelf,
ja hans hästa vänner, som följt honom i striden, der-
uppå komma till korta. Sådont der har väl förr
händt mer än en politisk dansmästare, som nödvän-
digt velat skrifva sina egna personalier, men vår gref-
ve står dock här utom all jemförelse. — Sedan han
t. ex. (sid. 26) gifvit luft åt sin förargelse öfver det
mesta af våra inhemska förhållanden, öfver vår re-
presentation, vår riksrättspersonal, 0. s. v., samt der-
jemte öfver en ofelbar förmåga att styra stater och
ordna länders och nationers öden, som han tror sig
alltförväl veta att alla de monarkiska statsförfattnin-
garne tillerkänna Konungarne, ja afven understundom
Drottningar,, och dervid resonnerat så, som en poli-
tisk kannstöparegesäll, eller hökarebetjent, i våra da-
gar, hvilken haft tillfälle att läsa Aftonbladet och
Dagligt Allehanda, ofelbart skulle resonnera; sedan
han derefter sagt sin tanka om gamla mäns otjenlig-
het att sitta uti en rådkammare, utlåter han sig på
följande sidan sålunda:
I Norge skulle sådant knappast bära sig, emedan
prådgifvarekallet fordrar full duglighet och arbets-
förmåga, der rådgifvaren ej har någon hofmästare,
),under namn af Exspeditions-chef, att tillspörja, eller
ratt kasta sitt arbete på; och med en Riksrättssam-
man:ättning hos oss, som lemnade någon anledning
pti!l eftertanka, skulle det ej heller gå an; men det
torde lika litet gå an att tillägga oppositionen skul-
den för sådana förhållanden, som hos os3 nu stund-
ligen inträffa i denna del.
Om förlåtelse, Hr Grefye Anckarsvärd! Skulle sig
verkligen så åtbära, att ibland orsakerna, till det
förhållande som Hr Grefyen öfverklagar, äfven böt
räknas den, att rådgifvare (NB. den, som är Departe
mentschef) har en hofmästare, under namn af Expe
ditionschef, att tillspörja, eller att kasta sitt arbete på
så är det uppenbart och allmänt kändt, att ingen an
nan, än just oppositionen, bär skulden för sådan:
förhållanden, som etc. etc.
Ifrån byem, om ej från oppositionen, utgick ider
till den grundlagsförändring, som skänkt oss vår nu
varande organisation af Statsrådet? Vet icke hel:
nationen, att oppositionen ville dermed göra ett för
sök att insmuggla uti vårt land en ministerstyrels
till namnet, ehuru upphofsmännen voro alltför kort
synte till att inse, att af det gamla allt det god:
skulle bortfalla, och deremot all surdegen komma at
qvarstå, utan att förändringen skulle mäkta att inför
någon öfvervägande nytta i stället? Hvem, om ick
oppositionen sedan den väl bunnit att vid förra riks
dagen förvissa sig om sin öfvervigt i Utskott och Nä
der samt i två Riksstånd, päyrkade ett brådstörtad
antagande af det hvilande grundlagsförslaget, med d:
af Grefve A. nu så ironiskt apostroferade hofmästar
ne, under namn af Expeditionschefer, och det til
den grad, att Konungen icke på annat sätt kund
få riksdagsärenderna i gång, än genom sanktions med
delande åt beslutet om denna grundlagsförändring
fastån deraf icke kom att följa, hvad afsedt var, at
oppositionnns rätta chefer kånde tränga sig in i dei
nya rådkammaren och blifva hofmästarens, husbön
der, sarst på dem kasta arbetet, hvilket en hvar vc
att dessa chefer äro oduglige till att sjelfve förrätt
utan att statsmachinens stadnande skulle deraf inor
några veckor blifva en följd?
Hvem således, om icke oppositionen och Gr. Å
sjelfva, få bära skulden för ati, genom hofmästarnde
nförande, det kan blilva möjligt, att i rådkammare
inkalla 70 år gamla medelmåttor, för att skaffa den
stora pensioner, m. m. som Grefven i denna funk
kriticerar? Hela denna operation är just det ögon
skenligaste beviset på buru beskaffadt det är med op
positionens föregifna statsmannaförmåga.
Vi förbigå den kavaljeriska och högdragna ton
hvarmed Minerva-redaktören bär trakterar grefy
Anckarsvärd; men hvad är väl, i sjelfva saken
hela detta långa talets korta mening? Påtaglige
intet annat, än att Svenska Minerva Vill inskär
pa hos läsaren, att regeringen i Sverge anser sig
i jemiörelse med regeringarna i Frankrike oc
PT RA ES Ta LE Re 2 a a aa te gt AK