Tonayrion det hjeltemod, s inbillning ä
tills i dag gifvit honom: mm en dnbilining ända
Den unga enkan kände en blandning af förar-
gelse och tillfredsställelse, som uppväckte en ha-
stig rodnad på hennes kinder. Denna dubbla
känsla var lätt att förklara. Händer det icke
ofta att en qvinna, som befinner sig emellan två
tillbedjare, lider af de anfall för hvilka den en?
är föremål, utan att derföre den andras svartsjuk:
kan vara oangenäm för henne?
— Jag har redan märkt alt herr Tonayrion ej
har den lyckan att behaga er, sade hon med ett
tvetydigt småleende. Det är sannt, han har haf
orätt emot er systerson, men dettaär ju afbjelpt
Hvad angår den sak ni syftar på, så ser jag e
att ni har något skäl att beklaga er deröfver; och
imedlertid visar ni er som om niinte kunde tåla
honom! Hvad här han då gjort?
Med en allvarsam och djup blick underrättade
han fru Caussade, att han ej ville, om ock blot
för ett ögonbliek, låna sig till den skenheliga strid.
hvari hon ville locka honoms.
— Hör mig, min fru, sade ban med ett be
de allvar, som mera syntes gränsa. till e
aders ömhet än till en älskares hänryckning; 13
har begärt detta samtal, men emedan ni har be
viljat mig det, så måste ni fördraga att jag gif
ver er ett råd. Glöm att jag har älskat er oc!
att jag bar begärt er hand; se i mig blott en gam-
mal vän till er, en man, hvars oinskränkta för-
troende ni alltid eger, ehuru ni försöker att miss-
känna bonom. Jag skall gifva er ett prof deral
vid äfventyr att ännu mer föröka den afsky, som
jag i dag märkt att ni bär för mig. Ni skall
har man sagt mig, gifva er hand åt herr Tonayrion...