kunde, högst ekonomiskt, indragas. Ännu mera gäller detta om flottan. Hvad linieflottan beträffar, så skulle den ryska marinen, utan saknad för sig, gerna kunna öfverlåta vår svenska åt dess ärofulla hvila. Skärgårdsflottan åter, egentligen ämnad till skydd emot Ryssland, blefve helt och hållet öfverflödig. För de två drygaste hufvudtitlarne skulle således icke kunna sörjas på bättre sätt, än genom detta arrangement efter Återblickarens, Biets och Minervas diplomatiska grundsatser. Första hufvudtiteln, som i afseende på beloppet står de nyssnämnde närmast, vore ännu behändigare expedierad. Den ginge naturligtvis till det mesta eller kanske alldeles bort; då någon civillista hvarken behöfdes för Stockholm eller Christiania, sedan man ägde en sådan för Petersburg och Moskwa; åtminstone skedde detta säkert de första åren, i fall vi frivilligt ville blifva Ryssar; huru det gick sedan, det vore ej svårt att inse. — Det är i sanning förundransvärdt, att en så skarpsynt statsman och financier, gom den i Biet, icke nämnt ett ord om dessa konseqvenser, när han var på så god väg. Eller har det kanske skett för att ha dem i behåll vid något tillfälle framdeles, då de kunde löna sig bättre? EE — Såsom en för många härvarande personer säkert intressant nyhet kunne vi enligt bref från Paris nämna, att vår landsmaninna m:ll Josephine Deland, som egnat sig åt ett grundligt studium af fransyska språket och jemväl har utgifvit en lärobok deruti, pyligen inlemnat till en af de kungliga teatrarne, Le second thatre francais, en historisk komedi i 3 akter kallad, Un favori de Catherine HU, (en favorit hos Cathrina den 2:dra,) samt fött den med stor pluralitet antagen af den granskande kommitteen, och att den ryktbara aktrisen m:ll Georges deri skall spela en hufvudröll. Författarinnan har nu vistats omkring ett år i Paris, men återkommer hit i September. M:ll Deland, har såsom bekant är, förut erhållit universitetets brevet såsom examinerad i Fransyska språket och approberad såsom lärarinna deri, men det terde vara mera sällsynt, och är säkert första gången, som ett svenskt fruntimmer fått uppträda i Paris såsom författarinna för scenen, hvartill fordras den intimaste kännedom af språket. Amnet och en del af intrigen i stycket lära likväl ej vara nya, utan hemtade från en tysk pjes (måhända gunstlingen?) men betydligt omarbetade.