hufvud ernot jernplåten. Dockan, på denna brist:
fällighet när, förblef oskadd och halkade, ned til
jorden längs stången.
I stället för att se på sin systerson, hvars oför
skräckta uppförande gjorde all oro öfverflödig
sände Servian i detta ögonblick en frågande blick
till Tonayrion, som försökte att småle.
— Se der, min herre, sade han artigt i de
han bjöd honom en pistol; jag skjuter mycke!
illa, öfversten tycks mig vara något för gammal,
och jag finner att blott ni kan bestrida denne ny-
kläckte underlöjtnant segern.
Den vackre Raoul tog med ett slags tvång
vapnet, som Felixs onkel framräckte. Denna gån
gen, långt ifrån att vilja visa en öfverlägsen lik-
nöjdhet, sigtade han med den största noggrannhet
men hans hand, angripen af en ovanlig skälfning
motsade den skicklighet, som han några ögonblick
förut visat. Vid åsynen af den gråaktiga stjerna,
som plötsligt visade sig på jernplåtens svarta yta,
två fot ifrån dockan, vexlade Felix och Serviar
betydelsefulla blickar.
— Nåväl, Tonayrion, sade öfversten, angeläger
att hämnas, anser ni ännu dessa pistoler-så goda
— Ja visst, svarade Raoul, i det han bemödade
sig att visa en otvungen min; men i detta ögon-
blick skulle jag skjuta bom på en oxe på fem
steg. Hvarje gång jag har fäktat med florett,
känner jag i min högra hand en nervös darrning,
så att jag omöjligt kan hålla handen stilla.
— Hvar: dj —n har ni kunnat fäkta med flo-
rett i dag? frågade herr Herbelin.
— Uti min kammmare, återtog Tonayrion; alls
morgnar öfvar jag mig dermed emot väggen en
eller två timmar,