hufvud ernot jernplåten. Dockan, på denna brist: fällighet när, förblef oskadd och halkade, ned til jorden längs stången. I stället för att se på sin systerson, hvars oför skräckta uppförande gjorde all oro öfverflödig sände Servian i detta ögonblick en frågande blick till Tonayrion, som försökte att småle. — Se der, min herre, sade han artigt i de han bjöd honom en pistol; jag skjuter mycke! illa, öfversten tycks mig vara något för gammal, och jag finner att blott ni kan bestrida denne nykläckte underlöjtnant segern. Den vackre Raoul tog med ett slags tvång vapnet, som Felixs onkel framräckte. Denna gån gen, långt ifrån att vilja visa en öfverlägsen liknöjdhet, sigtade han med den största noggrannhet men hans hand, angripen af en ovanlig skälfning motsade den skicklighet, som han några ögonblick förut visat. Vid åsynen af den gråaktiga stjerna, som plötsligt visade sig på jernplåtens svarta yta, två fot ifrån dockan, vexlade Felix och Serviar betydelsefulla blickar. — Nåväl, Tonayrion, sade öfversten, angeläger att hämnas, anser ni ännu dessa pistoler-så goda — Ja visst, svarade Raoul, i det han bemödade sig att visa en otvungen min; men i detta ögonblick skulle jag skjuta bom på en oxe på fem steg. Hvarje gång jag har fäktat med florett, känner jag i min högra hand en nervös darrning, så att jag omöjligt kan hålla handen stilla. — Hvar: dj —n har ni kunnat fäkta med florett i dag? frågade herr Herbelin. — Uti min kammmare, återtog Tonayrion; alls morgnar öfvar jag mig dermed emot väggen en eller två timmar,