LEJONHUDEN.)
AF CHARLES DE BERNHARD.
Bestämd att plåga sin gamla älskare, ansåg
Estelle det bästa mediet att utföra sin plan vara,
att gifva den eleganta Raoul tillfälle att erhålla
en af dessa lättsinnigt ytliga triumfer, men som
verkligen kunna göra en rival förtviflad. Efter
att en stund hafva öfvertänkt, steg hon upp,
plockade några blommor i en blomsterkorg, som
stod på en bokhylla, öppnade ett af fönstren, som
lågo åt terrasen, och visade sig hastigt, strålande
af behag, för de promenerande männern2.
För att förskingra det missnöje, som fru Caussades
uppförande borde förorsaka Servian, hade öfversten
tagit honom under armen och öfverhopade honom
med frågor rörande hans resa i Italien. Några
steg bakom dem gick Felix Cambien med en
melankolisk mine, hufvudet nedlutadt och hän-
derna i fickorna, som det anstår en ung älskare;
längre bort, med en cigarr i munnen, gick Tonay-
rion med ett lejons mine och kastade då och då
föraktliga blickar på sitt sällskap, liksom en man
på modet, hvilken befinner sig i ett borgerlig!
samqväm.
Vid det buller, som fönstrets öppnande föror:
sakade, lyfte de fyra promenerande sina hufvuden
och stadnade på en gång. Esteile stödde. sig mot
armbågen på balkongen, hon helsade på dem och
visade med en uppmuntrande gest rosen, som
hon hade plockat.
— Hven vill hafva den? sade bon, sedan hor
hade luktat på den, för att gifva den så mycke
större värde.
— Jag, min fru! utropade Felix, som utsträckt
sina händer på en skolgosses okonstlade sätt.
— Jag, sade på samma fång den vackra Raou
i det han skyndade sig fram.
— Inbillar ni er att jag kastar den till er
återtog den unga enkan med en skämtande mine
det tycks mig, att den som önskar att få den
kan göra sig den mödan att komma hit och hem
ta den.
Tonayrion och Felix rusade, afundsjuka P
hvarandra, till trappstenarne utanför huset, sor
ifrån terrassen förde till förstugan, hvarest trap
—
) Se ÅA. B: Ja 464, 165, 165, 167 och 468,