LEJONHUDEN.) AF CHARLES DE BERNHARD. Bestämd att plåga sin gamla älskare, ansåg Estelle det bästa mediet att utföra sin plan vara, att gifva den eleganta Raoul tillfälle att erhålla en af dessa lättsinnigt ytliga triumfer, men som verkligen kunna göra en rival förtviflad. Efter att en stund hafva öfvertänkt, steg hon upp, plockade några blommor i en blomsterkorg, som stod på en bokhylla, öppnade ett af fönstren, som lågo åt terrasen, och visade sig hastigt, strålande af behag, för de promenerande männern2. För att förskingra det missnöje, som fru Caussades uppförande borde förorsaka Servian, hade öfversten tagit honom under armen och öfverhopade honom med frågor rörande hans resa i Italien. Några steg bakom dem gick Felix Cambien med en melankolisk mine, hufvudet nedlutadt och händerna i fickorna, som det anstår en ung älskare; längre bort, med en cigarr i munnen, gick Tonayrion med ett lejons mine och kastade då och då föraktliga blickar på sitt sällskap, liksom en man på modet, hvilken befinner sig i ett borgerlig! samqväm. Vid det buller, som fönstrets öppnande föror: sakade, lyfte de fyra promenerande sina hufvuden och stadnade på en gång. Esteile stödde. sig mot armbågen på balkongen, hon helsade på dem och visade med en uppmuntrande gest rosen, som hon hade plockat. — Hven vill hafva den? sade bon, sedan hor hade luktat på den, för att gifva den så mycke större värde. — Jag, min fru! utropade Felix, som utsträckt sina händer på en skolgosses okonstlade sätt. — Jag, sade på samma fång den vackra Raou i det han skyndade sig fram. — Inbillar ni er att jag kastar den till er återtog den unga enkan med en skämtande mine det tycks mig, att den som önskar att få den kan göra sig den mödan att komma hit och hem ta den. Tonayrion och Felix rusade, afundsjuka P hvarandra, till trappstenarne utanför huset, sor ifrån terrassen förde till förstugan, hvarest trap — ) Se ÅA. B: Ja 464, 165, 165, 167 och 468,